Lördag 20 november
Hela gårdagen gick åt till att jobba hysteriskt och samla material. Jag kom inte ifrån jobbet förrän strax före sex. Jag ringde pizzerian och tog med mig mat hem, sen dog jag i soffan.
Halva lördagen har jag packat och strukit och kommit på ännu fler saker som jag inte har packat ner. Jag handlade också lite specialiteter att ta med mig ner: Tunnbröd (vi får se hur det mår vid framkomsten), pepparkakor, glögg, mandel och russin, ett fånigt ljus som ser ut som en jultomte, grötris...
Klockan två kom taxin och hämtade mig. Det kändes lite tråkigt att åka från familjen, och såklart var jag orolig att jag glömt nåt. Adaptern till vägguttaget och tandborsten åkte ner vid sista genomgången av packningen.
På flygplatsen blev jag stoppad i incheckningen, jag hade för mycket övervikt (hmpf, jag väger faktiskt bara 64 kg). Jaha, packningen vägde visst också 64 kg. Nåja, det hade jag väntat mig. 7395 kr kostade det. Min tur-och-retur-biljett i boskapsklass kostar 7095 kr... Kanske hade lönat sig att köpa businessbiljett, då får man ha med sig mer vikt.
Jag köpte champagne som jag också ska ge till Bengt och grabbarna som får lov att stanna över nyår (hur kul kan det vara?)
Försening på Arlanda, såklart, men inte så mycket ändå. Anlände till Zürich nästan i tid. Jag höll på att storkna när jag passerade rökavdelningen, som inte är inglasad eller avskild på minsta sätt.
Vid gaten kunde jag i alla fall se planet stående där utanför, till skillnad från sist. Hela gaten var svart (haha) av folk. Och genom en händelse som ser ut som en tanke så ropade man från gaten att planet var överbokat och ville turistpassagerana till Nairobi vänligen anmäla sig frivilliga till att stanna i Zürich över natten och åka till Nairobi imorgon bitti. Jag kunde ha anmält mig till 400 USD kontant, men jag skulle ju till Dar es Salaam.
När jag klev på planet efter att ha stått i boskapskö i en halvtimme (kändes det som) började jag leta efter min plats. På platsen 29J, platsen bredvid 29H som var min, satt den tysktalande världens fetaste man. Jag fick lov att blunda, men när jag öppnade ögonen satt han dessvärre kvar. Jag skulle ha tvingat dem att låta mig stanna i Zürich! Och så låter de mig betala för övervikt!! Den där mannen vägde garanterat mer än jag och min packning tillsammans!! När vi skulle fylla i immigrationspappren till våra respektive resmål kunde han inte ens fälla ner "bordet på stolsryggen framför er". Magen tog emot. Och den skulle jag dela en åtta timmars flygning och en halv kvadratmeter med. Jag höll på att bryta ihop.
Vid middagen kom i alla fall en flygvärdinna och förbarmade sig över honom, så han fick sitta på ett säte som flygvärdinnorna använder vid landning. Så middagen fick jag ha ifred.
Nu var det natt och man skulle försöka sova. Jag är dålig på att sova, och med en 150 kgs klump bredvid var det ännu värre.
Söndag 21 november
På "morgonen" klockan fyra blev vi väckta och fick frukost. Min medpassagerare hade avvikit till flygvärdinnestolen, och flygvärdinnan frågade om jag hade sovit "I guess he was soft anyway, haha"
Från Nairobi fick jag ha två säten för mig själv. Skönt att kunna andas. Kilimanjaro var vackert den här gången också, där toppen stack upp ovanför molnen. Det känns som att man flyger precis ovanför berget, och det gör man väl också. Jag vet inte hur högt berget är, men det blir ju mindre luft emellan än när man flyger över vanlig mark.
Jag klarade mig smärtfritt genom tullen, eftersom jag inte talade om vad jag hade med mig... Väl utanför var transport ordnad åt mig, som bestämt. På hotellet kastade jag mig i duschen och sen i sängen. Jag sov två timmar och vaknade lagom till lunch. Buffé på thai-restaurangen på hotellet.
Kyrkan utanför hotellfönstret
Sen kände jag mig pigg och nyter och fick för mig att jag skulle åka till Zanzibar och sitta under ett parasoll och läsa min bok. Jag knatade ner mot båsen där de säljer biljetter och lyckades efter mycket om och men fatta att det skulle ta en timme och en kvart att åka dit och att det gick en båt tillbaka halv fem. Det lät ju lagom. Bara det att det visade sig att det tog två timmar att åka dit. Jag var där halv fyra och båten stannade i en containerhamn. Hallå, var är palmerna och parasollen?? Jag blev upplockad av en taxichaufför som gick med mig till myndigheterna. Man måste stämpla passet igen, eftersom Zanzibar är ett egenstyre. Sen var klockan kvart i fyra och jag måste ha en biljett till återresan klockan halv fem. Vi gick en sväng chauffören och jag och han visade mig lite hus. Jag hittade en restaurang som låg ut över vattnet och hade basttak, precis ett sånt ställe där jag kunnat sitta i timmar och läsa och dricka en öl. Men det blev till att hälla i sig en snabb Fanta och rusa tillbaka till immigrationsmyndigheterna för utpassage ur landet och ställa sig och köa vid båten. Det var packat med folk. Jag såg många små svarta bäbisar. De är ju så söta så det gör ont i en! Pojkarna är sötast faktiskt, för flickorna brukar vara så utstyrda så de ser ut som skyltdockor. Som en liten flicka, kan väl ha varit ett halvår. Hon satt på mammans arm. Hon var ljus i hyn och hade krullhår, men ljusbrunt. Ögonen var svarta som på andra barn jag sett. Måste varit nån blandras. Hon hade en klänning som var full av spetsar så hon såg ut som en gräddbakelse, och så hade hon stora ringar i öronen och armband och allt möjligt. Till råga på eländet var hon sminkad!!! Svart kajal runt ögonen, och som det såg ut också en linje runt läpparna. VA?! Smycken och spetsar kan man väl acceptera på en halvåring, men smink?! Det blev för mycket för mitt nordiska sinne i alla fall.
Så, hem igen och försöka få kontakt med verkligheten (Lotus Notes). Jag lyckades faktiskt!
Sen tog jag med mig "Ängeln på sjunde trappsteget" och gick ner till baren. Jag tog en öl och läste. Efter ett tag började en farbror prata med mig. Han hette George och bodde i USA: Nu var han i Tanzania och hälsade på familjen, men hade rymt till hotellet för att ta en öl eller fem. Vi pratade en halvtimme eller så och sen gick jag och åt en ensam middag på Bandari grill.
Sen var jag helt slut och gick och lade mig.
Måndag 22 november
Lite jobbigt var det, trots att jag lade mig tidigt, att stiga upp klockan sju. Min kropp ansåg att klockan var fem. Uschlig frukost blev det. Ingen yoghurt så långt ögat nådde. En attans massa bacon bara, som det vände sig i magen när jag såg. Nåja, hittade nåt slags pannbröd som gick att leva på. Maten här är bra, men inte frukosten.
Direkt efter frukost kopplade jag upp mig mot Notes, och lyckades igen! Jag är lika förvånad varje gång. Sen ringde jag Arif och sa att jag hade en stor väska till honom att skeppa ut till site och att jag tänkte hälsa på. Väl där träffade jag dansken jag träffade på förra resan, han som jobbade i Kenya. Vi försökte ringa till Mr Datta på ACT och till Mr Mbawala. Båda på möte. Jag skrev ett dokument med frågor till Tanesco under tiden. Mr Datta sa att han saknade uppgifter från site för att kunna ge mig en offert på byte av 100-parskabel där. Han sa också att personen som finns på site, Mr Nsyani, hade befogenhet att ge mig de uppgifter jag behövde.
Mr Mbawala slutade till sist att prata med andra i telefon och pratade med mig. Han ville träffa mig om en halvtimme, så jag packade ihop mina frågor, tog med Arif som skulle till sin pappa på sjukhuset, och åkte.
Mbawala och jag pratade om väder och vind och sen om det jag var där för. Han tog emot frågorna, men gav inga svar. Han sa att jag hellre skulle fråga Mhaiki när jag kom till site. Eller Mallale när jag kom tillbaka från site. Han skulle arrangera ett möte i Ubungo. Så får man komma dit igen. Jättejippi.
Han sa också att någon på Tanesco hade fått i uppdrag att ordna en separat PLC-länk för vår kommunikation mellan Kidatu och Ubungo, precis på det ställe där vi måste sätta in en länk. Vad betyder det här? Ska de bygga länken själva, eller? Värt att notera i vilket fall.
Han sa också att Siemens håller på med uppgradering av kontrollutrustningen i Kidatu. Kommer det att påverka vårt jobb med RTU:n? Tål också att funderas på.
Jag bjöd Mbawala och hans fru på middag till kvällen, men han kunde inte svara på en gång, så vi får väl se om det blir nåt. Arif skulle i så fall ordna bord på ett grillställe lite utanför stan.
Jag gjorde också en artighetsvisit hos Mr Saidi, nivån ovanför Mbawala. Helt meningslöst, men säkert artigt och trevligt.
Halv två kom Arif och hämtade mig, och vi gick till Hard Rock Cafe och åt lunch. (Aj, ont i magen av att äta sås med rå lök). Restaurangen var trevligare än baren på övervåningen, där vi slogs med myggen sist. Han sa att det blir flyg ut till site på onsdag morgon. Anar jag en ledig dag??
Kvart över tre var jag tillbaka på hotellet och ringde Lasse. Han sa att rätt person att svara på alla frågor vi haft till finnarna om Microscadan, fanns i Dar es Salaam här i dagarna. Jag ringde Mr Koskinen, men han var på resa, och Attiye visste ingenting om var personen ifråga fanns. Det brev som skickades till NCP i maj, skulle Lasse kopiera och faxa hit. Och Jan-Magnus skulle skicka en hel hög med filer till ABB. Jag kanske får lov att åka dit och hämta dem. Eller inte. Eller så gör jag det imorgon.
Så just för tillfället kan jag inte göra annat än att vänta besked på allt möjligt från höger och vänster.
Middag med Mbawala blev det. Hans fru stannade hemma, hon hade kommit sent från jobbet. Jag frågade var han tyckte att vi skulle äta, och han körde tvärs genom stan till Smokies Tavern. De hade en stor buffé och matsalen på taket. Så där satt vi i fotogenlampornas sken under stjärnorna och månen som var nästan full. Det skulle ha varit riktigt romantiskt med rätt sällskap. Istället pratade vi politik och skolbakgrund och sånt inspirerande. Och jobb. Och jag råkade kläcka ur mig att någon i Ubungo hade sagt att det var viktigare att få ut ström till befolkningen i Babati än att skicka signalerna till Ubungo. "Vem sa det?" högg han direkt. "De har inte befogenhet att säga såna saker!" Det var inte kul. För det första så vet jag inte vem det var, men även om jag visste skulle jag inte tala om det när han reagerade så där starkt. Personen ifråga kanske skulle bli sparkad :-/
Efter det var det skönt att åka hem och lägga sig. Nån har korkat igen min brevlåda med nån jättestor fil, måste ringa helpdesk imorgon och låta dem ta bort den. Förhoppningsvis är det bara nån dumhet, och ingenting viktigt.
Tisdag 23 november
Sovmorgon, vaknade tjugo i åtta. Lugn frukost och sen upp på rummet och skriva svar till Lasse som försöker reda ut PLC-soppan hemifrån, samtidigt som jag är här. Det tog ett tag att skriva, och folk rände som skållade troll i dörren.
Effektivitet kan de inte stava till här. Först kommer linneutplockarna och tar bort handdukarna och lakanen. Sen kommer barkollaren och kollar om an har tagit nåt i baren. Sen kommer barkollaren en gång till för att han är senil och inte kommer ihåg att han varit här. Sen kommer linneiplockaren och bäddar sängen och hänger upp handdukarna. Sen kommer städaren och torkar spegeln och viker toapappret till en snibb. Sen kommer housekeeper, som verkar vara chef och kollar att barkollaren har gjort sitt jobb. Då har oftast inte städaren varit där, så housekeeper kommer tillbaka en gång till och kollar att städningen är gjord.
Nåja, vid halvelva hade jag lyckats skriva färdigt och också fått reda på av helpdesk hur man kan göra för att kringgå sina vänners skämtlystnad, och lyckats tanka hem den post jag hade.
Sen tog jag en taxi till White Sands hotell och lade mig under ett bastparasoll och läste och läste "Ängeln på sjunde trappsteget" så jag grät.
White Sands
Klockan tre kom chauffören och hämtade mig igen. Jag såg massaier igen, precis som igår. Jag frågade Mbawala då om de var massaier på riktigt eller om de var turistattraktioner. Han sa att de är riktiga massaier och att många i Dar es Salaam anlitar dem som vakter, eftersom de är pålitliga.
De är otroligt vackra i sina rutiga skynken. Skynkena ser ut ungefär som de skottar har över axeln när de spelar säckpipa. De är raka och stolta och har en otrolig hållning. Och håruppsättningar som inger respekt. En sån skulle man inte bråka med i första taget. Fast det är bara männen som har hår. Kvinnorna rakar sig och har jättestora hål i öronen.
Tillbaka på hotellet hade Lasse varit flitig igen och skickat mera papper, så jag skrev lite mera. Och nu kommer jag inte igenom till servern. Han skrev och varnade att man får debitering på obesvarade samtal också :-/ Om jag inte får dem att ta bort det från fakturan så får helpdesk betala det!
Middag skulle intagits med Arif som skulle visa mig nåt bra ställe, men han var så orolig för sin pappa så han avböjde. Det får bli när jag kommer tillbaka till Dar. Så jag knatade ner till Bandari Grill igen och satt där med ett (1) glas vitt vin, eftersom de inte hade rött per glas, och kände mig patetisk. Fast jag var inte den enda där som var patetisk. Bandari Grills vanligaste gäst en tisdag kväll är en ensam vit man. Jag såg åtminstone sju stycken. Sen när jag lände mig patetisk och deprimerad och tänkte ringa hem till Gunnar och beklaga mig, så svarade mamma! Precis den man har lust att prata med då. Jag hade glömt att det var bowlingtisdag.
Beställde väckning till kvart över sex och sov jättedåligt.
Vit sand och blått hav - man skulle haft lite sällskap
Onsdag 24 november
Attans tur att jag sov dåligt, för nån väckning fick jag inte. Som tur var vaknade jag av mig själv klockan sex. Eftersom jag var uppe för tidigt så fick jag ingen frukost. Jag knaprade i mig några tunnbrödsbitar och drack vatten. Jättekul frukost, men nåt måste jag äta, annars dör jag! TVn funkade inte heller. Sen när jag plockade ihop mina grejer och skulle åka ner så funkade inte hissen.
Det blev till att släpa väskan som vägde över 30 kg, nerför tre trappor och ut på baksidan, men kom nämligen inte in till lobbyn från trappen...
En parkeringsvakt fick släpa väskan runt kvarteret. Sen eftersom det var strömavbrott, visade det sig, så fungerade inte datorerna heller, så jag kunde inte checka ut ordentligt. Och när jag tänker efter så glömde jag att lämna tillbaka nyckeln. Jag betalade det som de hade papper på, själva rummet och maten jag ätit. Enda lyckan med det här var att jag slapp betala telefonräkningen. Men det kommer väl efterkrav kan man tänka. Jag lämnade meddelande till Arif att han inte skulle betala utan att kontakta mig.
Sen hade de inga pengar att ge mig när jag ville växla.
Väl på flygplatsen kom piloten i tid (!). Den snygge, norditalienske piloten... Ja, det är en riktig karl, fast jag har hört att han är ett svin, men det gör inget, jag ska ju bara titta lite. Han är lång, blond, blåögd och välbyggd. Och har ett bländande leende. Lite dryg är han nog, han vet väl att han är snygg kan man tänka. Men som sagt, titta får man ju.
Det visade sig att det var en passagerare för mycket på planet. En italienare anmälde sig frivillig att stanna. Alla åtta stuvade in sig i planet och vi åkte ut på startbanan. Där fick de inte upp trycket i motorerna ordentligt, så det blev till att vända om. Kan ju inte påstå att jag var förvånad, efter den här morgonen. Vi blev infösta i Tanzanairs lounge där det var lagom med plats för åtta personer. Värre ställe kunde man ju vänta på. Det fanns luftkonditionering och soffor och kaffe och en toalett, men ingen mat. Och jag var hungrig!
Flera gånger hoppades vi att felet skulle vara fixat nu, och till slut, halv elva, var det gjort, efter två och en halv timmes väntan. Då kom piloten och ko-piloten in och stirrade stint på alla som satt där. Alla andra stirrade tillbaka. Ingen sa nåt. Till slut, efter en evighet (alltså 30 sekunder) sa piloten :"Now we're rolling". Inget jubel utbröt. Alla tänkte väl som jag, att det tror jag när vi är i luften.
Men det var så, och vi kom lyckligt och väl ut till site klockan tolv. Vid det laget höll jag på att svälta ihjäl, så det var en himla tur att Bengt stod där och körde mig direkt till Guesthouse där jag ska bo (utan TV och telefon :-/) och sen till Impregilos restaurang där det serverades rulader med ädelost och tomat inuti. Urgott! Fast det hade nog nästan vad som helst varit efter den morgonen.
Sen åkte vi till siten och till Bengts kontor. Jag försökte koppla upp mig mot satelliten för att hämta lite mail, men jag gick bet.
Vi åkte ner i tunneln, 2 km rakt in i berget, till Power House. Nutti sa att man måste koppla modemet mot seriella porten för att få det att fungera mot satelliten. Jaha, sa jag.
Vi stannade där nere ett par timmar och rände runt och tittade på allting och på reläerna som trippade mitt i magnetiseringssekvensen. Jag kände mig som en fågelholk.
När vi kom upp fick jag i alla fall inte modemet att fungera, för jag hittade ingenstans där man kunde ändra port. Han får väl hjälpa mig senare.
Imorgon får jag nog ta tjuren (NCP) vid hornen och börja prata cross references eller ritningsunderlag eller PLC-länkar. Usch, bara jobbiga ämnen.
Jag lyckades få till uppkopplingen mot COM 1, men sen vägrade den att prata med satelliten i alla fall.
Tjugo över sex åkte vi hem. In i duschen och sen byta om och sen genvägen ner för berget. Helt livsfarligt! Brant som bara den och med en flaska Campari under armen. Jag trodde jag skulle slå ihjäl mig. Eller åtminstone krossa flaskan. I fortsättningen går jag runt, även om det är tre gånger så långt.
Tog mig trots allt oskadd ner till Leifs hus. Där tog vi en Campari och väntade på Nutti som fortsatt att jobba efter sex. Rätt som det var blev det kolsvart, både inne och ute. Gatubelysning och allting blev svart. Och det är svart i Afrika vill jag lova. Det visade sig att Nutti "bara skulle testa" lite.
Nutti
Vi hade bestämt att åka till Impregilos kantin och äta klockan åtta. Tio över kom Nutti inrusande med håret på ända och verktygsfickorna rätt ut. Två minuter tog han på sig för att byta om och hälla i sig en Campari. Sen åkte vi. På Impregilo såg det ut exakt som på lunchen, med nakna lysrör som spred ett kallt ljus över plaststolarna. Vi beställde i alla fall en flaska rött vin, som skummade när man hällde det i dricksglasen. Det smakade f-n rent ut sagt, det hade börjat jäsa om. Så det blev till att dricka vatten till den uppchoppade geten och potatisen. Det finns inga lyxkrogar på en site mitt ute i buskagen.
Torsdag 25 november
Vaknade flera gånger under natten, men somnade i alla fall ganska fort igen. Klockan sex ringde klockan. På med kläderna och fram med pärmarna jag skulle ha med mig ner till kontoret. En hög Illustrerad Vetenskap hade jag med mig också. Ute var det molnigt. Molnen hängde över bergstopparna som våta bomullstussar. Det var ljummet, ca 20 grader, och fuktigt. Kameran åkte med av bara farten också. Promenaden runt berget tog tio minuter och när jag nästan var framme hos Kurt mötte jag en vakt med gevär. "Good morning". Underbar frukost med rostat bröd och te (!) och CNN. Sen drog vi ner till kontoret. Nutti och Kurt hade möte i Power House klockan sju, så de släppte av oss och drog in i berget direkt.
Dimma
Dags för mig att samla ihop mig och se till att få träffa NCP om alla saker jag behöver träffa honom om. Jag börjar nog med ritningsgodkännanden och nödtelefon, det är inte så jobbigt.
Hela förmiddagen ropade jag över radion på NCP och Mhaiki, men ingen ville prata med mig. Och Arif var inte på kontoret och Ronny var inte på kontoret och Gunnar var inte på kontoret. Ingen ville prata med mig på telefon heller.
Till slut strax före lunch fick jag tag på NCP och överlämnade ritningen på nödtelefonsarrangemangen. Han ville ha matningen utomhus i Portal Building, annars var det väl OK, speciellt som jag sa att vi ska använda en norsk firma. "Ja, da må det ju vare greit".
Påminnelse om approval på belysningen vid dammen fick han också. Det var punkt 1 avklarad. Nästa blir nog cross-references. Det är det minst jobbiga nu. Ska gå igenom claims (vad heter det på svenska egentligen?) med Bengt också, men det är inte så jobbigt.
Jag har köpt in mig på herrskapets lunchmatlag, så strax efter tolv åkte jag hem till Kurt och fick potatissallad med kallskuret. Hungrig som vanligt. Jag är jämt hungrig nuförtiden.
Kaka till kaffet fick vi också, vilken lyx.
Efter lunch lyckades jag äntligen få tag på Gunnar. "Vadå, har du pratat med pratapparaten?" Allt var bra med närmaste familjen, men modermodern hade dött av i tisdags natt, när det var fullmåne. Han hade inte bestämt om han skulle gå på begravningen. Det tycker jag att han borde, men jag vet ju hur han är med sånt, så jag sa bara att man får permission för sånt om man vill.
Sen dök Mhaiki upp. NCP hade sagt att jag efterlyst honom. Jag överlämnade alla mystiska frågor från Scada-folket till honom.
Vid tre fick Bengt tillbaka sin bil, med bromsar åtminstone fram, så då åkte vi upp till Jan-Idar på Norplan som skulle kunna hjälpa mig att få igång Worldphone-modemet som sitter i satellittelefonen.
Vi höll på och trixade i säkert en halvtimme och viftade flugor. Jag fattar inte hur det kan vara så olika djur inom hundra meters avstånd. Nere hos oss har vi inga flugor, bara djur som kryper på golvet. Många. Kackerlackor och nånting som ser ut som flugor, men kryper på golvet, så det är väl nån skalbagge. Jag har inte tittat så noga. På toaletten har man tagit av locket och då har en hel hoper djur passat på att dränka sig i tanken. Och att locket är borta gör att spolknappen är borta, så man får sticka ner yttersta fingertopparna bland de flytamde liken och ta tag om spolröret och dra upp. Sen hoppar man snabbt undan från gejsern som bildas. Men, men, det kommer vatten när man spolar, och det får man vara tacksam för i det här landet.
När vi åkte från Norplan sa Bengt att han skulle dö om han inte fick åka ner i stationen idag, skulle jag med? Visst sa jag, så då åkte vi. Nutti börjar se sliten ut. Alla är förkylda, och jag börjar också bli smittad, men Nutti är värst.
Efter en timme i underjorden skulle vi upp igen. Vi hamnade efter en lastbil som måste köra väldigt sakta på den dåliga vägen, och sträckan är 2 km. Efter en stund började Bengt dingla med huvudet mer än som kunde förklaras av groparna i vägen. Han hade somnat, och det var han som körde! "Hörru, somna inte!" Ingenting hände, men jag vaktade honom noga tills vi var ute i ljuset igen, så han inte skulle somna igen.
Tjugo i sex var dagen slut och Bengt körde mig till Kurt. Där var ingen bil, och inte hos Leif heller, så då åkte vi till det enda stället där de kunde vara: Klubben. Och där satt de och hade hällt i sig två öl var redan. "Du skulle varit här tidigare" sa Leif. "Flygförarn var här vid poolen nyss, halvnaken. Hehe"
De mobbar mig! Stackars mig!
Sen tog jag mitt pick och pack och flyttade ut ur Guest House och in hos Kurt och Magnus. Magnus åker hem på lördag, så då blir det bättre plats. Maten stod på värmning när vi kom hem och sen blev det kösystem till duschen. En lugn kväll i soffan blev det, men jag knatade över till Leifs och Nuttis hus med klockan jag lånat och pratade lite med dem och tog en öl. Halv nio var jag hemma igen och lade mig och läste till halv tio. Jag får nog lov att ransonera boken, annars kommer den att ta slut långt innan jag kommer hem, men det är inte så mycket att göra åt i så fall.
Fredag 26 november
Vaknade fyra, och tyckte det var läge att plocka ur öronpropparna, men cikadorna låter så illa så det var stört omöjligt att sova med dem vrålandes utanför, så det blev till att plugga igen igen. Tio över sex vaknade jag igen och hörde diskreta klirr från köket. Magnus fixade frukost!
Snyggt vägräcke va?
Idag ska jag ner i underjorden och försöka göra lite nytta där.
Försökte mig på en Internetuppkoppling via Bengts dator, men den är så långsam så man bryter ihop, och dessutom skulle man ange lösenord för att få se nånting. Och Bengt visste inte vad det var för lösenord, så då stängdes den möjligheten också. Får väl se om Helpdesk vet hur man får Notes att förstå att det finns nya modem att koppla sig till. Fast å andra sidan lyckades jag inte via min egen Internetuppkoppling heller fast jag kunde välja rätt modem. Undrar vad det är för fel?
När vi klev ut genom dörren för att ta bilen ner till Power House så var bilen borta. Den hade någon annan tagit för att köra ner Tanesco-folk dit.
Så vi blev sittandes på kontoret igen, och jag började skriva ett brev om operatörsutbildningen, som vi anser att gjort enligt kontraktet, men som konsulten tycker att vi ska göra mera åt.
När vi fick tag på bilen igen åkte vi upp till dammen. Där har det hänt saker sen sist jag var här. Då fick man klättra på stege för att komma upp till kontrollrummet, men nu gick vägen runt och hela vägen upp. Och så har man byggt ihop betongväggen med ett översvämningsskydd. Intaget och alltihop är ju klart, men de släpper fortfarande igenom ganska mycket vatten genom luckorna. Så fallet är inte dött än. Schaktet ner till intaget är tio meter djupt, ner till vattenytan. Sen är det 535 m ner till botten, rakt ner, lodrätt ner i berget. Och sen ytterligare 300 m fallhöjd, fast med ganska stor vinkel, ner till turbinerna. Den totala fallhöjden på det här kraftverket är 850 m, och det gör att man kan bygga kraftverk här fast "älven" är så liten.
Ringde hem till kontoret, de har inte lyckats komma igenom med vare sig fax eller telefon på en vecka, men härifrån går det bra.
Lunch, kött (igen) och potatisbullar och grönpepparsås. Det blev bestämt att jag skulle betala 20000 för en veckas matlag och tvätt. 200 kr. Det tycker jag är helt OK. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ha kock och hembiträde för 200 kr i veckan. Fast å andra sidan var det ju bara en delpost.
Efter lunch åkte vi ner i tunneln. Jag skulle kolla upp nyckelsystemet i lågspänningsställverket, men det visade sig att alla nycklarna var på kontoret, så det blev ju inte mycket gjort. Däremot redde vi ut hur handtagen skulle stå för att generatorfrånskiljaren skulle fungera. Vi försökte också komma fram till vad det var för fel på trendkurvorna, som visade 45 graders temperatur på turbinlagren, när den direkta mätningen visade 62 grader.
När jag kom upp igen hade Jan-Magnus lyckats ta sig igenom på telefon! Otroligt. Han ville ha reda på NU vilka signaler som är pulsräknare i Iringa och Kidatu. Jag ropade på Mhaiki på radion och han sa alla energimätningar.
Och nu har jag kokat kaffe till allihopa, och så kommer de inte hit, fast de brukar vara här halv fem. Nu är klockan nästan fem.
Jag har ringt och skällt på Mr Datta, General Manager of ACT på äkta överlägset västerländskt manér, för att han aldrig lämnar nån offert åt mig. Han fick förfrågan redan den 17e.
Vi åkte till Norplans butik och köpte lite dricka och satte oss i deras trädgård. Sen åkte vi hem och duschade, samlade ihop några flaskor vin och ett paket tunnbröd, knatade in till Leif och Nutti och tog en Campari, och sen åkte vi hem till Bengt, som hade bjudit allihop på middag eftersom Magnus åker hem imorgon.
Patricia och Bengt
Vi fick drinkar och lyssnade på The Waves. Det är en av våra konsulter, som varit på site, som är med och spelar i det bandet.
Sen blev det middag. Lasagne, jättegott! Sen när man hade proppat i sig det så kom det fram kött också! Jag trodde jag skulle dö. Och så mango och kaffe och kaka. Vi överlämnade ett par halsband som vi hade köpt åt Magnus i present. Klockan tio åkte vi hem efter en trevlig kväll i glada vänners lag.
Projektet tackar av medarbetarna
Lördag 27 november
Det var lite tungt att komma upp klockan sex, man blir så trött här ute att man behöver gå och lägga sig klockan nio. Och gör man inte det, utan lägger sig halv elva, så blir man trött. Det låter som att jag är medbjuden på bröllop ikväll, men jag måste kolla upp på nåt vis om det verkligen är passande. I Sverige skulle man ju inte kunna göra det, inte komma till middag i alla fall, men jag vet inte hur de driver bröllopsfester här.
När vi kom till kontoret såg Bengt sammanbiten ut och samlade ihop allihopa och började med att säga "Jag är glad att jag står här idag". Det visade sig att han hade blivit ormbiten ute på sin egen terrass när vi hade gått hem. Som tur är bor sitens sjuksköterska hos honom, så de hade åkt ner till sjukstugan i ilfart och lagt på "den magiska stenen". Den hade sugit fast, och det visar att det var gift i bettet. Sen hade han fått en spruta hydrokortison, och nu såg han ut precis som vanligt. Slutsatsen blev att man inte kan vara säker från orm ens på sin egen gård.
Satt och skrev om operatörsutbildning och läste kontraktet och sen åkte vi en vända till telenissarna, till switchyard, och så ner i Power House. Där träffade jag NCP som stank av bakfylla så jag höll på att storkna. Lite känslig för lukt för tillfället, ju.
Vi pratade om nödtelefonen och han ville ha batterierna i Portal Building och telefonen också. När vi kom in där var det sånt otroligt liv att vi inte kunde prata med varandra, så där går det ju inte att ha nån telefon. "Tja, du har en poäng där". Tillbaka till kontoret. Allihopa kom in och gick ut igen kvart i tolv, sen var de borta. Ingen skjuts till lunchen fick jag. Attans luspudlar. De räknar mig inte till sig riktigt, de räknar mig till chefsskapet som aldrig äter i tid och som aldrig slutar jobbet i tid.
Attans varmt är det idag. Vi har fått lov att slå på luftkonditioneringen på kontoret redan på förmiddagen. Bora, Kurts "fru" skulle fixa bröllopspresent på eftermiddagen.
När jag kom hem var jag otroligt trött. Värmen tar på krafterna. Men sova kunde jag inte. Vi gjorde i ordning paketen till bröllopet och tejpade på det så kallade kortet som jag gjort.
Svart av folk, hehe
Vi åkte till Mlimba vid sju. Det var kolsvart där, det är inte många som har uppkoppling mot dieselkraftverket. Vägen var så gropig att bilen hoppade och for fast den knappt åkte framåt. Folk överallt, utefter hela den långa vägen från site till Mlimba också. 25 km av folk. Vad gör folk ute på vägarna i mörkret? Det övergår mitt förstånd. Fast det är klart, om man ska långt så tar det ju en stund att gå, och det blir ju mörkt sju. Mitt i byn fick Kurtan och Bora syn på Mama Lugenge som vaggade vägen fram. De erbjöd henne skjuts, och in i baksätet bredvid mig hoppade Mama och två till. Det blev gaanska trångt kan jag ju meddela. Vi körde upp bilen till en hemlig parkeringsplats, men kom på att det var bättre att köra ner dit vi skulle först, och så fick nån annan köra upp bilarna till parkeringen. Att parkera utanför samlingslokalen var en omöjlighet. Det var hur mycket folk som helst i rörelse. När vi klev ur bilen var jag glad att jag hade tagit på mig kavajen, fast det var så varmt. Jag blev tillräckligt skärskådad ändå. Blond musungu som man är. Såna har de aldrig sett. Manliga musungu är de väl mer vana att se. Vita män har ju ränt här i flera år. Swahili verkar förresten inte så himla komplicerat. Det är lätt att höra var orden börjar och slutar och det är inga svåra uttal heller. Hur det är med grammatiken vet jag ju inte såklart.
Underhållningen hade brudparet med sig
Nåväl, vi trängde oss in i lokalen, där det stod rad på rad av bänkar och rad på rad med folk på bänkarna. Alla satt vända mot en scen. Där var högsätet för brudparet. En soffa övetäckt med lakan och fina dukar som dekoration. Det stod dricka och champagne på det låga bordet framför soffan. Till vänster var en soffa till och strax nedanför scenen stod två soffor vända mot varandra, en på var sida om scenen. Det var till brudparets föräldrar. Musiken dånade i högtalarna, discomusik. En kille kom fram och pratade i en mikrofon. Toastmaster. Han hälsade oss vänkomna på swahili, särskilt gruppen som kommit från Kihansi. Vi hade fått en slags alkov att sitta i, med plaststolar med ryggstöd. Lyxplacering.
Vi satt där och väntade, musiken dånade, ingenting hände. Folk satt och viftade med sina ölbiljetter för att svalka sig. Vid åtta började det röra på sig i leden, brudparet var på väg. Och där kom de, en pojke och en flicka på sju-åtta år. VA?! hann jag tänka, innan jag lyfte blicken och såg det riktiga brudparet strax bakom brudnäbbet. De små var klädda precis som de stora, i grön kostym för honom och vit klänning, vita handskar och slöja för henne. Det spelades ingen bröllopsmarsch, utan popmusik. Efter brudparet kom tärnan och marskalken i kostym och dräkt. De fyra vuxna hade halsband av tjockt julgransglitter. Brudparet ofärgat och marskalkparet blått. Bruden hade tiara i vitt och lång slöja. Släp på klänningen med en miljon volanger. Ganska kitschigt, mitt i den här skitiga lilla byn. Efter brudpar och marskalkpar kom åtta småflickor, kanske tio år gamla, i vita balklänningar, vita handskar och vita skor. Tennisskor eller pumps fem storlekar för stora, det spelar ingen roll. De dansade in. Efter dem kom sex-åtta flickor i större modell, kanske fjorton år, i likadana tvådelade klänningar, mer vardagliga, med svepande blommiga kjolar i beige och brunt, och kortärmade blusar i beige med krage av samma tyg som kjolen. De dansade också, samma dans som de mindre. De dansade medan brudparet intog sina platser, nollställda i ansiktet och utan att prata med varandra. Leif sa att det var tradition att de ska se ut sådär, och att de inte får prata med varandra från vigseln på morgonen och fram tills efter maten på festen. Han hade varit på bröllop förr, så han kunde berätta lite.
En kille dansade en mystisk juckdans, den var från Zambia sa Leif som hade sett sånt också förut. Tanterna blev som galna och stoppade pengar lååångt ner i fickorna på honom. Lång dans var det, så de hade många chanser att stoppa dit händerna.
Sen blev det ett talande av först brudgummens far och sedan hans syster, mamman såg gammal och skröplig ut, så hon kanske hade avböjt. Publiken sjöng "Baba, baba, baba" för att ropa fram pappan och sen "Mama, mama, mama" för att ropa fram mamman. Fast det var ju systern då i det här fallet. Det verkar vara brudgummens föräldrar som anordnar bröllopet i det här landet, det var de som skrivit inbjudan också. Sen talade brudens pappa och mamma också. Och så var det uppträdande av en hel grupp med folk som sjöng en sång till brudparet, kanske som vi gör hemma, med berättelser om deras liv. Det framgick inte.
Sen blev det öl- och drickautdelning. Det tog en stund, eftersom det säkert var 200 personer i lokalen som var kanske 100 kvadratmeter stor. Varmt var det och jag fick lov att ta av mig kavajen, men folk var upptagna med att titta åt andra håll, så det gjorde inget. Ingen brydde sig om mig, inte så det märktes i alla fall.
Toaletten var ett kapitel för sig. Jag fick för mig att jag skulle på toa och gick bakom skynket. Vilken stank! Helt obeskrivlig. Här var det precis som jag förväntat mig att det skulle vara i Afrika innan jag kom hit första gången: Stampat jordgolv och två fotsteg med ett hål emellan. Jag bestämde mig mycket snabbt för att jag absolut kunde hålla mig i tre timmar till.
Vid halv elva kom dansflickorna indansande med en tårta med tända ljus och en helstekt get insvept i ett turkost tygstycke. På nosen hade de satt fast några blad, så halsen såg ut som ett spjut.
Under det blåa skynket är geten!
Nu reste sig brudparet och marskalkparet och gick fram till bordet som ställts upp med geten och tårtan på. En annan dan i röd dräkt och hatt skar upp bitar av geten och lade på en tallrik. Sen lämnade hon över fatet till bruden, som tog en bit på gaffeln och matade brudgummen. Sen fick han tallriken och matade henne. Tärnan tog tallriken och matade marskalken och marskalken matade tärnan. Sen tog bruden tallriken och hela följet gick till hans föräldrar, och så matade hon dem. Och så gick de över till hennes sida och han matade hennes föräldrar. Allt under publikens vilda jubel. Kvinnorna har ett särskilt läte för sig. De tar en stark hög ton och så far de runt med tungan i munnen, så det låter som skallror eller nåt. Eller som att man håller för handen för munnen och släpper efter, sånt där indianskrik.
De gjorde på liknande sätt med tårtan, men det var bara brudparet som tog av den tror jag. Sen bars alltihop ut i köket och mera underhållning vidtog, och även spontandans i publiken.
Nu var det dags för nästa fas, champagneöppnandet. Jan-Idar från Norplan, Kihansi fick den stora äran att öppna flaskan. Han gjorde det med omsorg, och långsamt så alla skulle hinna se. Han fick hälla upp till allihopa också, alltså brudparet, marskalkparet och föräldrarna. De andra fick nöja sig med öl och coca-cola. Alla stod upp och skålade, och man skulle klirra med flaskan mot alla man kom åt.
Så småningom kom det in en hel hoper med folk som plockade fram plasttallrikar i en rasande fart och hinkvis med friterad potatis och bitar av geten. Och så den eviga ketchupen och chilisåsen. Jag hängde på Bora och Eva, Leifs "fru" i kön. Man fick händerna översköljda med vatten, vilket betyder att det inte skulle bli några bestick. Jag var så trött att jag knappt kunde äta, och det var varmt så jag trodde jag skulle svimma. Och kön av alla de andra gick precis bredvid mitt armstöd. Jag pillade väl i mig några bitar i alla fall, och längtade hem till campen. Till slut, när de hade röjt upp efter maten och torkat av bordet var det dags för sista fasen. Presentöverlämnandet. Brudparet gick fram till bordet igen och beredde sig att ta emot. Man skulle lägga presenten på bordet och sen ta i hand i tur och ordning. Bruden, brudgummen, marskalken och tärnan. Sen kunde vi gå. När vi kom utanför lokalen glodde folk verkligen på mig. Jag satte på mig kavajen igen för att slippa lysa i mörkret. Bilarna stod färdiga utanför och väntade. Å, vad jag längtade efter min säng!
Kvart i ett kom vi tillbaka till campen. "Nu ska vi gå på klubben" sa Kurtan och Bora. "Aldrig i livet!" sa jag och krävde att bli hemskjutsad. De låste in mig i huset och drog iväg. Jag somnade på stört och hörde inte ett ljud när de kom hem.
Söndag 28 november
Jag vaknade vid tio, men var fortfarande trött. Fast somna om kunde jag inte, så jag steg upp och fixade frukost. Ägg och rostat bröd och te, eftersom det inte finns något annat att dricka, om man inte vill dricka vatten förstås. Sen broderade jag på min julpost, som känns lite malplacerad här, och glodde på Discovery. Jag kände hur temperaturen steg utanför. På toa var fönstret öppet, så där blåste det in het luft. Tjugo i tolv började Bora röra på sig, och fixa i köket. Jag känner mig lite lusig när jag låter henne fixa allting, men vadå, hon klagar ju inte, så varför skulle jag bry mig. Det är skönt med service. Jag kan ju låtsas att jag är van att ha andra som jobbar åt mig. Jag gick och lade mig och läste.
Klockan ett kallade hon till lunch. Svampsoppa och pannkaka. Svampen här är skum, smakar mest papper, så soppan var ingen höjdare. Men vad gör man? Ät och tig. God pannkaka i alla fall.
I trädgården hos Norplan
Klockan tre, efter ytterligare ett par timmars slöande, kom Tommy Norrman förbi och bjöd in oss till middag på Tazaras restaurang i Mlimba klockan fem. Vi kom fram till att vi skulle bli tvungna att flytta på vårt adventskaffe för att hinna med. Vi ringde Bengt och talade om att det skulle bli klockan åtta, och Leif för att tala om att han också var bjuden på middag.
Sen åkte vi ut i hettan för att handla grönsaker. Det finns en odling mitt i buskagen nära bron över floden Kwai, nej, jag menar floden Kihansi. Det var hett som i h-vete där ute och flugor nåt så in i ... De hade massvis med tomater, så det handlade vi. Sen skulle de ha paprika också, och medan den lille innehavaren löpte iväg i buskagen för att skörda, så stod vi och tittade på den lilla hyddan på pålar som pojken och hans kamrater (bröder?) bor i. Den är kanske tre kvadratmeter stor, med basttak, och ingången är placerad ca en meter över marken. Under kojan hade de en eldstad och där satt det tre ungar och spelade kort. Mitt i flughavet. Och det måste ju läcka som ett såll när det regnar!
Vi åkte hem med vår skörd, ca sju kilo grönsaker som han krävde 1000 shilling för. 10 kr. Han fick 2500.
Tjugo i fem tyckte vi att det var dags att åka till Mlimba. När vi åkte förbi Tommys hus så hade han inte åkt än själv. Kurtan gick in. Och kom aldrig ut igen! Bora och jag satt i bilen och kände oss bortglömda. Efter en lååång stund kom han i alla fall och hade druckit Martell och vi åkte in till Mlimba först, för att handla mera mat. Ägg och potatis och kål och allt möjligt. Jag satt i bilen, jag orkade inte kliva ur i hettan och bli uttittad av alla. Det blev jag i alla fall. Några småflickor stod en meter från bilen och bligade, sådär som barn gör om de ser nåt konstigt. Och konstig är man, alldeles vit och med platt gult hår och blå ögon.
Vi åkte till restaurangen och alla andra var där. Man fick välja på sprit, öl, sprit, sprit, varm Fanta eller kall Coca-cola. Det fick bli Coca-cola, kors i taket.
Det var god mat. en halv kyckling var, nån köttröra, pommes frites, ris med morötter, sås med paprika, färska grönsaker och stekta grönsaker och spenat. Man kunde äta tills det sprutade ut genom öronen.
Vid halvåtta var det dags att åka hem och ordna advent. Tommy frågade när jag skulle komma till Dar och vi kom fram till att vi skulle vara där samtidigt, så vi bestämde att försöka träffas. "Två som talar samma språk" Nåja, nästan.
Två minuter i åtta åkte vi in på campen, och upptäckte att Bengts bil låg före oss! Attans, tänkte vi, det blir första gången i världshistorien som någon kommer i tid på den här siten, men de svängde upp mot klubben, så vi kom i alla fall före våra gäster.
Fram med glögg och pepparkakor, och på med kaffet fort som bara den. Och så tomteljuset som jag släpat från Sverige. Nu är väskan snart tom på presenter. Bara grötriset kvar.
Det luktade gott av jul och vi släckte lyset och låtsades att det var nollgradigt och snö utanför och att klockan var tre på eftermiddagen. Halv tio gick de hem och vi gick och lade oss, men jag kunde inte sova. Helt otroligt, jag som är så trött jämt. Inte förrän efter elva kunde jag sova och jag drömde en massa konstigt som jag inte kommer ihåg.
Måndag 29 november
Oavsett om man har sovit eller inte så ska man upp klockan sex. Jag fixade frukost, Magnus har ju åkt hem. Blåbärssoppa och rostat bröd.
Före fikat skrev jag hela helgens händelser och Bengt var försvunnen. Det gjorde inget, då fick jag ju skriva i fred. Jag måste försöka få träffa Mhaiki idag och se vad han har för ritningar.
Det blev ingen Mhaiki, det blev en NCP som kom hit. Jag gav honom brevet där jag hävdar att vi har uppfyllt våra åtaganden gällande utbildning på operatörsstation och hotade med att dra in bonusen för alla kontraktorer. Han lyckades inte skrämma mig, vi kom istället fram till att det inte är nån teorikurs han vill ha för "skiftoperatörerna", utan learning-by-doing i kontrollrummet. Och så pratade vi om crossreferences, älsklingsämnet.
Sen kom Bengt tillbaka och tog över NCP så jag kunde åka på lunch.
Efter lunch har jag börjat skriva brev om att Kvaerner är sena och att Resident Engineer borde ändra kontraktsdatumen för oss, och att han får betala för en längre etablering. Han blir säkert jätteglad när han får det brevet.
Nere i Power House var det full cirkus, turbinen skulle köras i manuellt läge, men datorn påstod att det gick bra att köra därifrån. Och gör man det så trippar det.
Halv sex åkte vi hem, eller rättare sagt till Norplans butik, och drack coca-cola (!) Chockupplevelse, de andra drack inte öl, och jag drack coca-cola. Igen. Otroligt.
Va?! Fanta idag?
Sen åkte vi hem och kocken var kvar i huset. Han hade ställt sig och bakat en kaka på eftermiddagen, och den ville aldrig bli färdig. Han hade hittat russinen jag hade med till glöggen och stoppat dem i kakan. "Are they specially for cakes?" frågade han. Han hade nog aldrig sett russin. Sen var jag hungrig och frågade om det fanns nån mat. Nej sa han. Så jag tog fram en burk ärtsoppa ur proviantskåpet och satte igång att värma, mycket avancerat. Så frågade kocken om vi inte behövde kockar i Sverige, vi hade ju så mycket burkar och sånt. Jag sa att vi inte har kockar hemma, men att det beror på att vi inte har råd. Ja, ni har väl inte så mycket färsk mat heller sa han. När jag berättade att man kan köpa vad som helst under vilken tid som helst på året såg han alldeles fascinerad ut. Den ljuva importen. Kurt och Bora skulle och äta på klubben för att tacka av Tommy en gång till, men jag orkade inte följa med. Jag var inte inställd på att gå ut. Jag glodde på Discovery och läste i boken jag lånat av Kurt. Jag läste ju ut Ängeln på sjunde trappsteget igår, på slödagen, förlåt söndagen. Den nya heter Skåpvagnen och handlar också om Irland, men i nutid, ungefär i alla fall. Den är himla pratig. Folk pratar och pratar om allt möjligt meningslöst.
Jag tröttnade och släckte och tvärsomnade, klockan åtta eller så. Jag vaknade till när de andra kom hem, men somnade snabbt om.
Tisdag 30 november
Grattis till Anders Lindholm som fyller 33 år idag och har namnsdag. "O, så praktiskt att få en son just idag, vi döper honom till Anders så har vi det gjort" Braskar det eller slaskar det?
Jag vaknade inte förrän tjugo över sex. Här har man sovit tio timmar! Men det är väl den tiden nu. Den Stora Tröttheten TM. Fick mail från Gunnar, han säger att sonen inte vill börja simskola. Det är dumt.
Har ägnat morgonen åt att skriva hem till kontoret om cross references, operatörsutbildning och bemanning över jul och nyår.
Efter fika tog jag bilen och körde och hälsade på Mhaiki. Första gången jag kört en högerstyrd bil i vänstertrafik. Det gick det också, men det svåraste var att komma ihåg var blinkersern satt. Mhaiki har malaria, men han jobbar ändå, men det märks att han inte är som vanligt, att det krävs lite extra tankearbete för att komma igång. Jag fick lite ritningar av honom på Iringa och Kidatu, men det är långt ifrån allt jag behöver. Jag frågade flera gånger om jag kan få resten i Ubungo, och det skulle jag kunna få sa han. Kanske inte de allra senaste ändringarna, men det mesta. Det blir visst aldrig nån ände på det här!
Visdomsord från Nutti: Alla elektriska apparater har rök inuti sig. Om man släpper ut röken så fungerar de inte längre.
Efter lunch försökte jag få någon ordning på operatörsutbildningen och sluttiderna för projektet och vad vi ska skriva för att få tidplanen förlängd och dessutom få betalt för det.
Tänk om man hade sån service hemma!
Norplan hade ingen coca-cola kvar, så jag fick dricka Fanta passion. De höll i alla fall på att fylla hyllorna med nya varor. Butiksinnehavaren har varit i Dar i två veckor och gått på Q-bar, som tydligen är ett suspekt ställe, och lämnat sin söta fästmö kvar på campen. Som tur var för honom (antar jag) så hade han i alla fall varor med sig hem. Och han skulle tillbaka igen till Dar imorgon. Det kan inte vara kul att köra den där vägen fram och tillbaka. Det tar 12 timmar enkel resa.
Jag var hemma och var asocial den här kvällen också.
Onsdag 1 december
Det är ju inte klokt! Nu är det första december och dags att öppna första luckan i adventskalendern. Här är man ungefär så långt ifrån adventskalendrar man kan komma. Och inga julklappar har jag köpt. Inte här heller. Vi har ingen mat hemma, så jag och Bora ska åka till Mlimba och shoppa. Hon shoppar, jag kör. Idag ska IMEC-chefen Leif komma tillsammans med Hugo Handfaste, som de kallar honom här. Det vore inte så himla bra om han fick reda på vad jag har berättat för de andra här. Det är inte meningen att de ska få veta det på hemmakontoret.
De skulle bli körda hit med bil, herrarna. Det kan nog vara en upplevelse, men inte alltför upplyftande efter en hel dags flygning. Vad jag vet så skulle de ha landat sent igår kväll. Fast nån gång skulle jag också vilja ta landvägen och passera genom Mikumi nationalpark. Fast jag kommer väl inte hit nån mer gång, om det inte blir verklighet av Tanescos planer att fylla stationen, alltså bygga två aggregat till.
Dagen var seg, första dagen här som jag har önskat att den ska ta slut.
Vid sex kom bilen med Hugo och Thoresson. Hugo började omgående gorma om hur mycket BÄRS HAN HADE DRUCKIT OCH HUR MÅNGA ELEFANTER HAN HADE SETT OCH DU HAR MISSAT HELA GREJEN MED DET HÄR HURRU HURRU, VAFAN INTE KAN MAN FLYGA HELLER DU HAR MISSAT HELA GREJEN MED DET HÄR DU HAR INTE SETT LANDET! Men det hade han förstås. Expert på Tanzania i samma ögonblick som han satte foten på flygplatsen i Dar. Jag blir så trött. JA DIG SLIPPER MAN VISST INTE DU ÄR JU ÖVERALLT DÄR JAG ÄR. Du visste att jag var här, det var väl därför du kom, sa jag syrligt.
Jaha, hem och duscha och sen upp till klubben. SKARUNTE HA ETT PAR BÄRS MAN KAN INTE LEVA UTAN BÄRS, TAREJ ETT PAR FÖR FAN. Är detta en vuxen man? Nej, det är det banne mig inte, även om han säkert är 50. Ingen fick en syl i vädret. Han lyssnar inte på nån, oavsett om det är information eller konversation. NÄR VI VAR I NIGERIA DÅ VAR DET FAN 52 GRADER VARMT, HÄR ÄR DET JU RENA KYLSKÅPET. Spik i foten säger jag bara. När vi åkte hem en sväng innan vi skulle och äta på Impregilo, satt jag och Kurt och bara suckade och tittade på varandra, och beredde oss på nästa attack. Klockan åtta skulle vi äta hade vi bestämt. Nutti och sydafrikanen Eduan var nere i Power House. Bengt skulle hämta dem, så skulle vi ha stormiddag, åtta personer. När vi körde in mot kantinen så mötte vi Eduan till fots! Det visade sig att Nutti hade skjutsat upp honom, utan att komma förbi nån av oss andra, och lämpat av honom vid kantinen. Nåja, han fick ju middag i alla fall, men det blev lite snopet, säkert för honom också. Långt om länge så kom i alla fall Bengt till kantinen. Ensam. Det hade jag kunnat sätta en peng på. Halv tio åkte vi, de andra till klubben och jag hem. Jag orkade inte med mer gormande om att jag skulle dricka bärs.
Torsdag 2 december
Idag lyckades jag komma upp före sex, fast jag vaknade klockan fyra, igen. Det har blivit tradition. Jag vaknar fyra, tittar på klockan, konstaterar att jag får sova två timmar till, och vaknar kvart över sex så jag får kasta mig upp. Och så ramlar jag nästan omkull för att allt blod lämnar hjärnan. Jag har fått kliande utslag på knogen på höger långfinger. Ser ut som nässelmärken, som man får av brännässlor. Kliar gör det också. Insektsbett har jag också, en hel hoper. Förhoppningsvis inga malariamyggor.
Vi har gråsparvar som flyger ut och in här på kontoret. Jag förstår inte vad de ska göra här. Skalbaggarna på golvet blir ju utsopade varje morgon.
Det har varit ytterligare en seg dag på kontoret, alla de andra har varit utflugna hela dagen. Bengt också. Och honom skulle jag behöva prata med om site instruktioner och claims att ta hem och börja bombardera Norplan med.
Jag har väntat på svar från telefirman i Dar också, men de är ju så långsamma så man får spel. Särskilt när man sitter och väntar såklart. Ingen bil har jag heller, så jag kunde åka hem tidigare. Suck och stön.
Jag har fått veta att Lindholm är i Sydafrika. Tänk om han tar vägen förbi Dar på vägen hem, det vore kul! Så kunde jag smita med honom istället för att tvingas umgås med Hugo. Stackars Thoresson som ska dras med honom till Uganda också.
Efter jobbet åkte vi till Norplan, men de hade ingen öl, så de andra röstade ner det stället och vi åkte till klubben. Hugo gormade på svenska så ingen annan fick en syl i vädret, så jag och Eduan satte oss lite bortanför de andra och pratade om Sverige och Sydafrika och om mat. Mat som inte finns här. Pasta, skaldjur, bläckfisk, fisk, fläskkött... När jag kommer hem vill jag ha pasta med skinksås! Och piri-piri-räkor.
Vi tänkte vi skulle äta ihop allihopa på klubben, men när de fick reda på att det var get som serverades (igen), så blev det bojkott. Så vi lämnade Eduan med geten och åkte hem. Vi bestämde att ta en gemensam middag på Tazara i Mlimba imorgon istället. Det blev en tidig kväll igen.
Fredag 3 december
Vaknade i god tid igen. Kanske har jag vant mig vid att vara här. Lagom tills jag ska åka hem. Eller rättare sagt härifrån.
Jag har skrivit en massa brev och förslag på brev till NCP, det har tagit större delen av dagen. Jag känner mig trött, inget roligt att berätta alls. Faxen till Norplan Norge vill inte gå igenom och knapparna på mitt tangentbord är tröga som bara den. Gnäll, gnäll.
Jag räknade ut åt Thoresson hur hans digitalkamera funkar. Jag vill också ha en sån! Får önska mig i julklapp.
Åkte till klubben efter jobbet och drack Coca-cola. Sen hem och duscha och iväg till Mlimba där middagen var beställd. Jag körde. När vi nästan var framme vid restaurangen skar bilen över kanten ner i diket, men jag fick upp den igen. Och det var en himla tur, för det var inte vilket dike som helst, det låg en betongtrumma under vägen och det var säkert 1,5 m ner... Samma mat som i söndags, kyckling och kött och ris och pommes frites. Jag är så less på kött och pommes frites, så jag kan avlida. Jag tog bara kyckling och ris, och det var en höjdare.
Chauffören
Vi satt där i mörkret med en enda glödlampa uppe i ett träd. Stjärnhimlen lyste över oss och myggen surrade. Vilket var mindre kul. Nu får man väl malaria förstås. Klockan tio tyckte jag att det var dags att åka hem, men det tog en stund att övertyga de andra. Och sen visade det sig att de inte tänkte åka hem i alla fall, utan till Mama Lugenge. Och Bora fick inte plats i den andra bilen och Bengt skulle åka hem. Jag tjatade om att jag inte ville åka in till Mlimba, jag ville hem. Kurt tjatade på Bora att hon skulle följa med och Bora själv var velig. Eduan klev ur bilen och liftade med Bengt istället. När Bora klev in i bilen igen så sa hon att hon ville åka hem i alla fall. Så vi åkte bara förbi Mama Lugenge och talade om det för de andra och sen åkte vi. Attans vad svart det är på nätterna här. Som tur var så var det inte lika mycket folk ute och vinglade på vägen som det brukar. Kanske för att det var fredag och inte lördag. Bora pratade och pratade om allt möjligt. Jag kan inte påstå att jag riktigt hängde med. Hon pratar ganska bra engelska, men det var så mycket hon ville ha sagt. Vi var inte hemma förrän kvart i tolv i alla fall.
Lördag 4 december
Upp klockan sex igen. Jag åkte ner i Power House med en hel hoper med nycklar i näven, för att ta reda på hur nyckelsystemen egentligen fungerar. Det var inte så illa som jag trodde. Jag hittade ett fel och en inkonsekvens. Annars var det till stor del samma nycklar, men i många exemplar. Och jag fick äntligen tillfälle att ta kort på skylten vid tunnelmynningen: "Slow people working". Till lunch fick vi INTE kött och pommes frites, utan spaghetti! Hurra, hurra! Fast köttfärssås var det, som smakade likadant som allt annat. Jag tog bara en sked.
På eftermiddagen fick jag lov att försöka få ihop alla halvskrivna dokument och lämna över dem till NCP. Norplan slutar minsann jobba klockan ett på lördagar, så han var inte där. Men det kanske var lika bra med tanke på att han fick ytterligare en känga i operatörsträningsdebatten. De här beryktade skiftoperatörerna som ska ha learning-by-doing under idrifttagning är inte ens här. Och hur ska man då kunna lära sig nånting? Dessutom fick han en mastig offert på var det kommer att kosta att byta ut 100-parskabeln för telefonkommunikationen på site. Planet imorgon kommer inte att gå förrän klockan fyra på eftermiddagen. Skit också, jag hade hoppats få en lugn dag i Dar.
Undrar hur många bars tryck det är?
På kvällen var jag jättetrött som vanligt, men då var det bestämt att allihopa skulle komma hem till oss och äta middag. Det hade jag lyckats missa. Nåja, för att inte chili con carnen skulle smaka likadant som allt annat här i landet så stod jag för matlagningen själv. Det blev hur mycket som helst, det var säkert fyra kilo köttfärs att steka, och så lök och vitlök och bönor till ett kompani.
Så småningom dök de upp allihop, Leif och Eva, Hugo, Thoresson, Bengt och Patricia och Eduan Sydafrikan. Nutti "skulle bara" hjälpa Kraft-killarna med nåt datorprogram. Han kom aldrig tillbaka. Vid halv elva började alla klippa med ögonen och se ut som att de skulle ramla av stolarna, så då var det dags för uppbrott.
Kvart över tolv vaknade jag och kunde svära på att jag hört barnskrik i huset. Jag lyssnade en gång till, och det var barnskrik. Jag måste ha blivit tokig, tänkte jag, pluggade in öronpropparna och sov vidare.
Söndag 5 december
Vaknade halv sju. Typiskt när man egentligen får sova hur länge man vill. Klockan sju gav jag upp och började läsa i boken som jag lånat av Kurtan. Skåpvagnen. Den tog sig med tiden, men det var ingen riktig höjdare. Klockan nio var den slut och jag steg upp för att äta frukost. Halv tio dök Bora upp med en liten pojke på armen! Jag hade alltså inte varit tokig där i nattens mörker, det måste varit honom jag hört. Det visade sig att Boras brorsa och systerson kommit för att hälsa på. Hur de kom dit har jag ingen aning om, men de var där på morgonen.
Jag tog det lugnt på morgonen och tittade på CNN. Taken blåser av husen i Norra Europa och i Danmark har folk dött i den värsta stormen på 100 år! Undrar om den når ända hem? Hoppas inte.
Till lunch kom hela gänget tillbaka för att få mer chili. Äntligen vid halv fyra kom Bengt och hämtade oss för att köra os till flyg"platsen", dvs den lilla rimpan med oljegrus mitt i träsket. Piloten var i tid, kors i taket. Jag skulle släpa hem en trasig Freja och en trasig RES i en resväska, men packningsexperten höll på att bryta ihop. Så vi plockade bort dem tillsvidare. Till slut, efter mycket stuvande kom Frejan med i alla fall. Alla stuvade sig ombord, dyngsvettiga. Och inte blev det bättre i planet heller, som var som en bakugn. Svetten lackade till och med på den annars alltid svale piloten. Jag försökte tjuvta kort på honom, men det blir nog inge bra, för han smet undan och hade solglasögon på sig.
Efter en halvtimme eller så i luften började det bli svalare i alla fall, så inte svetten från ena benet rann utefter det andra. Flygningen gick bra, förutom att det var luftgropar ett tag som gjorde att jag tänkte som så, att om det här fortsätter tio minuter till så finns det ingen påse här att kräkas i. Vad gör jag då? Fast det blev inte värre, utan vi landade mjukt och fint i Dar tjugo i sex.
Eftersom vi inte har lyckats komma igenom på telefon till Dar på flera dar (!) så visste inte Arif att vi skulle komma, så följaktligen fanns ingen bil där för att plocka upp oss. Vi var fyra stycken. Jag, Eduan, Hugo och Thoresson, och vi hade ganska mycket bagage.. Efter en stund lyckades de tio bärarna se till så nån åkte och hämtade en buss åt oss. Det kom en skolbuss! 20 000 ville de ha för att köra oss till hotellet. Hutlöst, tyckte vi och ville inte åka. Vi lyckades till slut förhandla ner det till 12 000. Vi ville ju komma fram nån gång också. Så körde vi iväg. Fyra kvarter från hotellet började det låta misstänkt fladdrigt från vänster bakhjul. Punka! Det är ju bara inte sant!! Klockan var nu halv sju och det började skymma, och jag hoppade upp och ner på trottoaren av ilska.
Efter en lååååång stund kom vi iväg igen. Nu var det mörkt, och utanför hotellet var det en miljon bilar, minst. När vi i snigelfart närmade oss entrén såg vi hur de just höll på att plocka ner en jättestor skylt som det stod "Finish" på. Målgång i Safarirallyt precis utanför hotellet. I lobbyn var det följaktligen lika mycket folk som det hade varit bilar innan, och det fanns inga rum. Jag envisades med att det skulle finnas reservationer för oss och tvingade den stackars tjejen bakom disken att söka på alla namn framlänges och baklänges, och sen på ABB. Den enda bokningen som fanns för ABB var för Anders Lindholm!! Jag frågade efter honom, men han hade inte kommit än.
Och vi stod där och visste inte vad vi skulle göra. Vi ringde Arif och lät honom prata med managern, men han kunde ingenting göra. Sorry, sorry Mr Shariff. Arif bokade i alla fall rum på White Sands åt Hugo och Thoresson som är lediga imorgon, men jag och Eduan ville stanna i stan. Eduans plan skulle gå på förmiddagen och jag skulle träffa Tanesco redan klockan nio. Managern fixade i alla fall så vi kunde åka till Sheraton och bo där. Jag skrev ett meddelande till Lindholm att jag sett hans bokning och att jag nu fanns på Sherton.
Vi åkte dit och checkade in. De hade ohyggligt smaklösa juldekorationer utanför, men det såg ganska okej ur i mörkret i alla fall. Attans exklusivt hotell var det i alla fall. Vi packade in oss och åt middag (underbart att slippa kött och chips) och gick tillbaka till våra rum.
Måndag 6 december
Hade väckning klockan sju. Det kändes som att jag inte hade sovit alls. Tanken på frukosten gjorde mig lite gladare och lite mindre illamående. Frukosten här är bra mycket bättre än på New Africa. De har en kock som står och lagar till omelett medan man pekar vad man vill ha i. Bäst som jag stod där och pekade så klev Lindholm in i matsalen. "VA, vad gör du här?!" Det visade sig att det inte var samma sak att ha en bokning som att ha ett rum, hur nu det går ihop. Han hade i alla fall blivit utkastad han också. Och haft en hemsk resa. Det verkar vara nåt som går. För att ta sig hem från Sydafrika hade han åkt via Malawi och var nu i Dar i väntan på flyget som skulle gå hem imorgon. Samma flyg som mitt! Inte helt otroligt i och för sig, eftersom det går ungefär ett flyg om dagen från Dar. Sammanlagt. Han var ledig nu, så vi bestämde att höras av när jag kom tillbaka från mitt möte.
God frukost och sen iväg till Tanesco. Chauffören pratade knappt engelska, så det blev en lite tystlåten färd hela vägen ut till Ubungo. Virrade runt gjorde vi också innan vi kom rätt. Men när jag väl var där så gick mötet bra. Jag fick svar som jag tror vi kommer att ha nytta av, och fick låna originaldokumentation för Iringa och Kidatu, för de kunde inte kopiera åt mig. Jag lovade dyrt och heligt att de skulle få tillbaka alltihop före den 20 december.
Efter jag hade varit där åkte jag till Arif och ABB för att säga hej och för att kolla in ett par lyktstolpar som enligt utsago från ABB Berkeley såg ut som "a pile of crap". De var ju inte så snygga, och verkstadschefen lovade dyrt och heligt att han kunde göra bättre stolpar billigare. Så han skulle väl få lämna en offert då.
Vid halv ett var jag tillbaka på hotellet, och ringde Lasse. Han pratade och pratade. Undrar vad det kostar, tillsammans med de 117 mail som jag plockade hit efter 10 dagars avskurenhet från den digitala världen… Nåja, det drabbar ju ingen fattig.
Ett ringde jag Lindholm och frågade om han hade ätit lunch. Det hade han inte, så vi knatade ner i baren och åt god soppa och fylld baguette för 5000 pengar. Attans bra pris. Vi hade tänkt gå på stan sen, men det var så hett så man höll på att bryta ihop, så vi stannade på hotellet, som har shopping mall i lobbyn, och bar med terrass.
Vid sex gick vi ut, men då hade all kommers avstannat. Jag har banne mig inte köpt nånting i det här landet, jag bara betalar taxi med alla mina pengar.
Vi bestämde att vi skulle äta middag vid halv åtta, och tog en taxi till New Africa för att gå på deras thairestaurang, där man kan se havet.
Vitlöksräkorna saknade ganska mycket vitlök, men annars var det gott. Kostade på oss glass till efterrätt. Man måste ju utmana ödet lite. Otroligt gott var det i alla fall.
Tisdag 7 december
Hemresedag och inte ett dugg ont i magen. Slapp visst matförgiftning den här gången, och det var väl för väl. Det var inge kul sist. Det är nog aldrig kul har jag en känsla av.
När vi stod utanför hotellet kom jag på att jag hade packat ner kameran, så jag kunde inte ta kort på tomten med sina renar framför kaktusodlingen, eller den plastiga snögubben i ett träd.
Väntade och väntade, men ingen bil kom. Tio över åtta gav vi upp och tog en annan bil. När vi kom till flygplatsen spände tullmadamen ögonen i mig och frågade vad jag hade i lådan. Tullare är alltid väldigt intresserade av lådor. Man kan smuggla vad som helst i en resväska, men så fort man har en låda är det kört. Det var Frejalådan såklart de var intresserade av. Bengt hade skrivit ett tjusigt papper som jag lämnade ifrån mig och sen var det frid och fröjd. Vid incheckningsdisken började härjandet. Lindholm hade bokad resa med SAS från Zürich, men vi tyckte det kunde vara kuligare att ha sällskap hela vägen, så det blev ett evigt rännande bakom disken. Det ordnade sig i alla fall, men han fick betala för 20 kg övervikt. Jag lyckades få ögonkontakt med invägningsgossen som står bakom incheckningstanterna, så jag gav honom en peng istället. Så kan det gå. Man checkar in samtidigt, och den ena betalar 450 dollar och den andra 5000 shilling (50 kr). Och 5000 är egentligen mycket. Bengt brukar inte ge dem mer än 2-3000 säger han.
Vi hade en halvtimme på oss att gå i affärerna. Det var ungefär den tid det tog att gå igenom alltihop. Jag hade ingen lust alls att handla nånting. Jag gick och ångrade att jag inte hade köpt schackspelet i grön och vit sten, som jag såg på hotellet igår. Så det bidde inga souvenirer alls från Afrika den här gången.
Planet lyfte exakt i tid, och resan hem påbörjades. Kilimanjaro såg jag ingenting av den här gången, de flög i nån konstig vinkel och vi hade säten i mitten och vingen precis utanför fönstret. Fast jag har ju sett det förut. Jag plockade fram min dator och skulle skriva i fatt dagboken, men den var totalt urladdad. Det var knappt den orkade igång. Måste vara läckströmmar nånstans, eller också är batteriet helt slut. Vilket kanske är det troligaste. Skitdator. Jag hann i alla fall få ut filen på diskett, så jag använde Lindholms dator och skrev på. Han tjuvläste över axeln. Musik har han i burken också, så vi lyssnade på Bryan Adams och hade det ganska bra på planet, de första fem timmarna efter mellanlandningen i Nairobi. Sen började man få träsmak i baken och krupp i benen och bli allmänt trött och otålig. Sju timmar och 40 minuter tog det från Nairobi till Zürich. Samma illamående när man passerade rökområdena. Och så har de mage att säga i högtalarna att "This is a non-smoking airport".
Jag hade 150 dollar kvar, och det var inget större problem att göra av med dem på tre kilo schweizisk choklad, Remy Martin, Moët & Chandon och Blue Label (schh berätta det inte för nån, det är en julklapp). Sträckan mellan Zürich och Stockholm var hemsk. När planet lyfte, faktiskt inte mer än en halvtimme försenat, hade vi redan varit igång i 14 timmar, och det var inte slut än. Äcklig mat var det också. Tur att jag hade ätit ett jätteäpple på flygplatsen, annars hade jag dött. Odefinierad sörja med nåt som ska likna pommes frites, låter väldigt bekant, måste varit exakt samma sak som jag fick på förra hemresan. Pommes frites tänker jag aldrig äta mer! Åtminstone inte det här årtusendet. Inte nötkött heller. Möjligen i form av köttfärs. Kanske.
På Arlanda var det öde. Vi gick på rött i tullen, eftersom Freja var med. Och det blev ett evigt ifyllande av papper. Vi var där säkert en halvtimme. Sen var det ingen alls kvar på hela terminal 2, bara en kille som samlade ihop bagagevagnar. Och inte en taxi så långt ögat nådde. Och kallt så in i bänken. Säkert bara 2 grader. Myggfritt kan man säga. 35 grader i skuggan igår, och nu detta. Det kröp innanför fleecetröjan. Taxi Stockholm hade inga bilar överhuvudtaget, när vi fick tag på numret dit så vi kunde ringa. Tur att nån är intelligent nog att ha med sig en mobiltelefon (=inte jag). Taxi 020 svarade till slut och vi fick vänta en kvart till innan vi kom iväg. Det var skönt att sätta sig i en hederlig Volvo med bälten bak och gott om plats för fyra stora väskor, två små och en taxfreepåse.
Jag var hungrig som bara den och satt och drömde om skinkpasta med crème fraîche. Jag till och med frågade om vi skulle passera McDonalds, men vi kom fram till att den första skulle vara på Hälla i Västerås, så då kunde man ju lika väl åka hem. Nånting fanns väl i kylen.
I Tillberga tog jag farväl av resesällskapet sedan 19 timmar och släpade mig in i köket. Klockan var ett. Och kylen var sopren. Jag fick trycka i mig en hårdbrödmacka med ost för att inte försmäkta. Jag tordes inte gå in och titta på de små liven ens, jag var rädd att de skulle vakna.
Duschen och sängen. Underbara duntäcken!! Goodnight Africa.