Tanzania resedagbok
3-11 maj 1999
3 maj 1999, Måndag
Barnen vaknade inte klockan fem, och klockradion hade volymen nedskruvad. Alltså kunde det ha blivit väldigt bråttom, om jag skulle ha åkt på morgonen. Nu skulle jag ju inte det som tur var, utan planet gick inte förrän 17.10.
Det innebar en hektisk morgon innan jag fick ordning på remote access programmet. Dessutom kom Hugo klockan halv elva att jag skulle få med mig 15 kg expanderbult!! Tur att han gav mig en ny väska också, för den jag hade packat i har nog varit med om för många igångkörningar.
Flyg 17.10 betyder Arlandabuss 12.45. Lysande kommunikationer. Men, men det finns ju affärer och frisör där, så jag passade på att piffa till mig lite. Det är ju inte varje dag man ska åka till Tanzania.
Jag höll på att släpa ihjäl mig med den där nedtyngda väskan och var helt övertygad om att jag skulle få betala övervikt. Den vägde 32 kg och jag slapp betala övervikt. Damen i checkin-disken mumlade nåt om att jag hade ju inte så stort handbagage (nä, men det vägde väl 10-15 kg med dator och vattenflaskor och böcker som jag absolut måste släpa med mig.)
Jag vet fortfarande inte om jag borde ha betalat övervikt eller inte.
Flyget skulle gå från Terminal 2 och vi tänkte vi kunde knata över till Sky City medan vi väntade, men då fick vi lov att gå ut genom passkontroll och tull för att komma dit. Det var i och för sig bra, för Hugos papper hade förstås inte hunnit stämplas, så då hann vi med det också.
När vi väl gick tillbaka till terminal 2 skulle vi ju förstås köpa ut ransonen också. Ännu mer att släpa på!!
17.30 lyfte vi i alla fall mot Zürich. Flygningen gick lite fortare än beräknat, så vi var i alla fall framme på utsatt tid. Transfer-check in gick väldigt fort och smidigt. Och på Zürichs flygplats var det lika mycket svenskar som på Arlanda. Vi träffade Mika på vid gaten, men vi satt långt ifrån varandra på planet sen. Det var lite knäckande att först läsa på in-flight information att det var 6653 km kvar till slutdestination och sedan få höra att vi var nummer 16 i startordningen och att vi nog måste vänta 40 minuter efter utsatt tid med att lyfta. Det blev en timme. Så kvart i elva var det dags för middag nummer två. Det ville jag verkligen inte ha, jag ville sova!
Det var inte lätt. Två fransmän diskuterade animerat på raden bakom mig och Bosse, det brusade och hade sig och attans vad obekvämt det var! Benen domnade bort helt en gång var 40e minut, så då var man tvungen att byta ställning på en halv kvadratmeter. Inga business-biljetter här inte!
4 maj 1999, Tisdag
11.10
Vi blev väckta 04.15, dags för frukost (!) innan mellanlandning i Nairobi. Jag hoppade över det också. Flygningen från Nairobi till Dar es Salaam tog sen bara en timme.
När man klev ur planet var det som att kliva rakt in i ett nyvattnat växthus en het högsommardag i Sverige. Iklädd jeans och yllekavaj blev det lätt svettigt.
Flygplatsen luktade till och med växthus. Mr Koskinen från ABB Tanzania kom och hämtade oss och körde oss med låsta dörrar in till Hotel New Africa. Det tog en evig tid att checka in och växla pengar, men jag fick i alla fall ett trevligt rum, som vilket hotell i Europa som helst. Det är till och med riktig toalett och inget hål i golvet med fotsteg (som jag hade trott).
Duschen är av det engelska slaget som är fast monterad i taket, varför det krävs akrobatiska övningar för att sköta intimhygienen.
Och här sitter jag nu och väntar på besök av ABB-representanten Mr Shariff. Och på telefonsamtal från Mika om hur vi ska lägga upp eftermiddagen. Vi ska eventuellt träffa kunden en stund i eftermiddag. Hungrig är jag också. Middagen från planet mellan Zürich och Stockholm igår kväll börjar ta slut, även om jag fyllde på med en liten yoghurt mellan Nairobi och Dar es Salaam.
Kväll
Klockan 12 gick vi och åt, och det var en himla tur, för Arif dök inte upp förrän 12.40. Han tog med sig Hugo-bultarna och skulle skicka dem med kuriren i kväll.
Vi gick ut på stan en stund och kom hem med ett kalaha-spel i ebenholtz och två massaier för min del. Jag skulle fått betala 12 000 (1000 shilling är ca 12 kr) för spelet, men fick ner det till 7 000. Antagligen blev jag grundlurad, men det var ett kul spel. Massaierna slängde han in för växeln på en 10 000. De var väl inte ens i ebenholtz, men de var ju lite roliga, och han måste ju få känna att han lurat mig ordentligt. Bosse kom hem med sju små figurer för 10 000.
Vi fick skjuts ut till Ubungo, driftcentralen, av Affiye, en tjej som jobbar på försäljningen på ABB Tanzania.
Där fick vi skäll för att vi inte kontaktat rätt personer när vi skulle hit, och vad gör ni här egentligen?
Så småningom fick jag i alla fall prata med Mr Mbawala, Manager of Projects, och han gav sitt samtycke till att vi fortsatte diskussionerna med användarna av systemet i Ubungo. I det här landet finns ingenting som heter delegerad beslutsrätt. När väl Mr Mbawala hade gett sitt godkännande blev stämningen genast bättre, och driftsfolket var snarast smickrade över att vi ville ha deras åsikter. Fullt naturligt i Sverige, men icke så i Tanzania. Det blev beslutat att vi skulle ha ett möte om detaljerna i morgon.
Sen åkte vi hem och sov en stund och handlade vatten i ett minimalt stånd på gatan. Jag hade bara en stor peng, 10000 shilling, ungefär 120 kr. Den hade de inte växel på, så Mika fick betala för mig med. Resultatet av att vifta med jättepengar visade sig snart i en liten, hel och ren unge som försökte få mig att ge henne(?) pengar för att hennes föräldrar hade dött i Burundi. Hade jag haft en femhundring eller tusing skulle jag ha gett henne det, men 10000 var lite mycket tyckte jag.
Middag intogs i den thailändska restaurangen på hotellets toppvåning med utsikt över den sammetssvarta Indiska Oceanen.
Kul grej: När Bosse och jag åkte till Arlanda så pratade vi lite löst om hur vädret månde vara i Tanzania och att det varit förskräckligt den senaste veckan enligt Bengt på siten.
Då var det en kille framför oss som frågade om vi skulle till Tanzania, och det skulle vi ju. Jo, han skulle också dit och träffa Tanesco om en driftcentral som kallas Ubungo (!)
Det var en utbyggnad som SIDA håller på och finansierar.
Sen innan middagen hade Mika träffat en dansk som jobbar på ABB Kenya i baren, och vi berättade det roliga sammanträffandet för honom, eftersom världen är så liten att man träffar ABB-are över hela världen. Då hade dansken ifråga suttit bredvid vår bussbekant på planet ner till Kenya dit bussresenären först skulle, och han (dansken) skulle även träffa personen ifråga här i Dar es Salaam!!
Är inte det otroligt!?
5 maj 1999, Onsdag
Mötet i Ubungo var givande, det var en hel hög med folk där och vi klarerade många frågetecken. De påpekade att det här på intet vis var ett beslutande möte för Tanesco, eftersom deras "directors" inte var med, och vi sa att naturligtvis tar vi mötet som information och rekommendationer från dem.
Det blev ett långt möte, vi var färdiga runt två, och då tyckte jag att vi måste ju äta lunch, så jag frågade om vi skulle äta lunch. "Together?!" sa de och ut som fågelholkar, och jag sa javisst, vi bjuder förstås. De verkade definitivt inte vara vana att bli utbjudna, och de sa också under mötet att de var förvånade att ett så här stort ärende hamnat ända nere hos dem.
Vi åt på en kinesisk-indisk restaurang. Chicken Tikka Masala, det var jättegott.
Senare på eftermiddagen gick ut och shoppade igen. Jag köpte T-shirts till de små liven, och till det stora livet också förstås. Först ville försäljaren ha 3500 pengar för en barn-T-shirt, men sen dök det upp två till och ville sälja samma sak, så då gick det ju bra att pruta. Det var bara att fråga vem som ville leverera två T-shirts för 3500 pengar, och till slut fick jag en av dem att gå med på det. Då hade jag förstås inte jämna pengar, så jag gav honom 4000 och ville ha tillbaka växel på 500, men då hade han "förstås" bara 200, så jag lät honom få vinna 300 till. Det är ungefär 4 kr.
Sen gick vi hem och gick upp för att ta en öl. Där satt Mika och Mr Koskinen, så vi drack en massa öl med dem. Vid åtta gick Mr Koskinen hem, och det borde vi också ha gjort, men nej, vi drack ännu mera öl och gick och åt middag och drack vin och gick till kasinot (jag satsade 9000 och gick därifrån med 18000! Bosse var knäckt), och sen gick vi till Mikas rum och drack upp min vinflaska som har ramlat ur flygplanshyllan och ur Mr Koskinens bil utan att gå sönder, så det var dags att dricka upp den innan den ramlar ur nåt mer.
Vi kom i säng vid två, och det fick vi bittert ångra!
6 maj 1999, Torsdag
Det gick faktiskt ganska bra att stiga upp klockan åtta. Jag hade vaknat redan halv sju, dvs halv sex svensk tid, som jag alltid gör, och sen tordes jag inte riktigt somna om, men jag slumrade i alla fall till kvart i åtta. Jag och Mika träffades vid frukostbordet, men var var Bosse? Klockan åtta ringde jag till hans rum. Inget svar. Jaja, han kommer väl strax med hissen. Tio minuter gick och han kom fortfarande inte. Mika ringde igen, tio signaler eller så, och då lyckades han väcka honom! Det blev ingen frukost för Bosse minsann.
8.30 kom Mr Koskinen och hämtade oss och körde oss till ABB-kontoret. Där träffade vi Anja som är danska och jobbar som administrativ chef på ABB Generation branch office, och Arif, vår representant. Han kommer från en indisk familj som bott i Tanzania i fyra generationer. De olika folken måste hålla sig på varsin kant, för han ser väldigt indisk ut.
Han beter sig också mycket indiskt, bugar sig nästan när han besvärar "Mrs Vabulis" (alltså mig) med att öppna munnen. Otroligt underdånig. Det är inte heller nånting jag är van vid så det känns ganska obekvämt. Han ville att jag skulle titta hur fint han organiserat kontoret med pärmar för det ena och det andra och han ville prata om ditten och datten, medan jag bara ville få protokollet från gårdagen skrivet och utskrivet, och sen åka hem och lägga mig. Såklart hade jag en dånande huvudvärk. Man får lov att skylla sig själv.
Efter ett par timmar var vi i alla fall klara och fick äntligen åka hem. Vi vilade ett tag och gick och åt lunch vid ett. Buffélunchen kostar 10000 shilling upptäckte vi! Vi har nämligen inte fått se notan för den förut. Host, det får nog bli nån annan slags lunch i fortsättningen.
På eftermiddagen skrev jag en del dokument och här i dagboken förstås, och vi gick också en sväng på stan, men det började regna (!) så vi gick tillbaka och träffade förstås Mika och Mr Koskinen i baren. Jag fattar inte hur han kan dricka så himla mycket öl varenda dag! Jag drack Sprite. Här får man inte automatiskt is i drinkarna, och det är ju bra, för vattnet här är inte att rekommendera.
Mr Koskinen hade bjudit hem Mika till sitt hus, så jag och Bosse fick äta middag själva. Vi gick till "The Alcove" där vi åt lunch häromdagen. Det var verkligen svart ute! Det finns gatlysen här, men de används inte, så det enda ljuset kom från affärernas skyltar. Fördelen är att man ser stjärnorna väldigt bra. Nackdelen är att en svart människa som står och trycker under ett tak inte syns, så vi spankulerade mitt i gatan. Det kan man göra här, för trafiken är inte alls så kaotisk som jag trodde och folk kör inte speciellt fort heller. Och så där på kvällen var det knappt någon trafik alls, fast rätt mycket folk ute.
När vi gick ifrån restaurangen däremot var det näst intill folktomt också, fast klockan inte ens var halv nio. Det blev en tidig kväll.
I morgon flyger vi i byggarens sjusitsiga flygplan ut till siten, men inte förrän fyra. Vi ska försöka få till ett möte med Mika innan han åker iväg för dagen och så kanske vi ska lyxa till oss och åka till en strand! Så det regnar väl i morgon, även fast de flesta tror att regntiden är över för den här gången.
7 maj 1999, Fredag
Såklart vräkte regnet ner från en blygrå himmel när jag vaknade! Inget annat att vänta. Inget strandliv för mig inte, men det är lika bra, för jag tål ju i alla fall inte sol.
Vi fick ett litet möte med Mika i alla fall och försökte utreda vad vi behövde få reda på.
På eftermiddagen åkte vi ut till flygplatsen, som tur var visste jag att vi skulle till en annan terminal än den internationella, för taxichauffören körde fel. Tur var det också att vi hade beställt taxi till halv tre när vi skulle vara ute på flygplatsen klockan fyra, för vi fastnade i trafikstockning tre gånger. Jag som inte har sett en enda trafikstockning här tidigare.
Sen fick vi i alla fall vänta ganska länge på piloten. Jag hade väntat mig en korpulent mustaschprydd femtioåring som pilot, men när han så var han så långt ifrån den bilden man kan komma. 190 cm lång, välbyggd, blond och blåögd!! Och snygg! Fast mest kanske det var kontrasten mot vad jag hade väntat mig som var överväldigande. Men att han skulle vara italienare hade jag väldigt svårt att förstå, även om han hette Fabio.
En och en halv timme tog flygningen ut till Kihansi. Vi landade i nåt som mest såg ut som ett risfält, och de fyrhjulsdrivna bilarna stod på rad för att plocka upp oss.
Bengt körde in oss till siten. Klockan var strax efter sex, och det var varmt, men inte alls fuktigt som i Dar-es-Salaam. En jätteskön sommarkväll, som när de är som bäst hemma. Bergen norr om anläggningsplatsen är bevuxna med massvis med träd och annan grönska, och de stupar brant uppför.
Vi träffade de andra svenska montörerna, Leif och Kurt, på siten. De stod utanför kontoret och väntade på oss. De hade nyss kommit upp ur berget, från kraftstationen som ligger där, 2 km rakt in i urberget. Vi var förbi vid tunnelmynningen innan vi åkte till kampen. Fukten och hettan ångade ut ur tunneln. Inne i berget är värmen från sommaren fortfarande lagrad, så det är ungefär 5-6 grader varmare i stationen än utomhus just nu.
På kampen installerade vi oss hos våra respektive värdar. Bosse bodde hos Kurt och jag hos Leif. De bor i små hus med tre sovrum vardera, så de tar emot och inhyser alla svenska gäster hemma hos sig.
Vi drack en öl, det är det man bjuder på här, inte kaffe, och sen åkte vi till klubben för att äta middag. Efter en dryg timmes väntande fick vi äntligen vår mat, köttbit med kokt potatis. Ingen meny att välja från här inte, det levererades bara.
Alla som jobbar på eller hälsar på på siten är på klubben på kvällarna. Det är en lokal på ca 100 m2 med bar i ena hörnet och fällbord med plaststolar som matsal. I baren kan man välja öl, öl, öl eller nån italiensk specialitet, till exempel Campari eller Cinzano. Det italienska inflytandet på siten och på kampen är ganska stort, eftersom byggaren är italiensk. Alltså är det ca 70 % italienare här. Förutom den lokala kundens representanter som också utgör en stor del av befolkningen på alla kontrakt.
Svenskarna utgörs av Bengt, Leif och Kurt. Fast det är väldigt mycket norrmän.
Kvällen förflöt lugnt och vi gick och lade oss tidigt för att orka upp till den mest hektiska dagen på den här resan.
8 maj 1999, Lördag
Klockan tjugo över sex väckning och snabb frukost, sen bar det av till siten. Här jobbar man från 07.00 till 18.00 vardagar och 07.00 till 17.00 lördagar.
Fram med gummistövlar och hjälm. Jag fick låna ett par stövlar av lokalt fabrikat, som omedelbart skavde hål på mina fotknölar. Alla fyra!
Sen tillbaka in i bilen för att starta resan in i bergets innanmäte. Det rinner vatten från taket i tunneln, så på vissa ställen ösregnar det där inne. Körbanan är full av stora vattenfyllda gropar, så man studsar och far inne i bilen. Mörkt är det också, trots att det är uppsatt belysning. De mörka bergväggarna suger åt sig ljuset på något vis.
Hettan inne i stationen var uthärdlig när man bara behövde gå omkring. Leif och Kurt som jobbat med att lyfta samlingsskenor à 90 kg i en halvtimme var redan genomsvettiga. Och då menar jag genomsvettiga. Utanpåfickorna på arbetsbyxorna var genomblöta till och med!
Det går åt lite vatten när man jobbar så där!
Vi fick en komplett genomgång av stationen, så komplett den nu kan bli på ett par timmar. Under tiden skavde stövlarna på mina stackars fotknölar, så jag var övertygad om att ha stövlarna fulla med blod när vi kom upp i luften igen.
Titten nere i berget inkluderade 2 km kabeltunnel, ammoniak-läckande kylutrustning, fjorton personer uppflugna på varsin kabelstege i taket och ett allvarligt påpekande att man måste se till att samlingsskenemontaget måste göras personsäkert. Jag tog mycket kort, men det är svårt att göra verkligheten rättvisa. Jag har sett många bilder från siten, men inga bilder kan jämföras med verkligheten.
Fika klockan nio, mineralvatten och lokala pannkakor. Mums! NCP, konsulten kom in och sa att han hade tid att träffa oss på förmiddagen, eftersom Mr Mbawala skulle på ett annat möte.
Först åkte vi upp till dammen, belägen på 1100 m höjd. Utsikten från vägen var otrolig! Det var som att titta på en karta. En liten apfamilj skuttade över vägen. Mamma apa med bäbis på magen och apbarnet bredvid.
Djur:
Apa 8
Katt 4
Hund 5
Kackerlacka 1
Mygga 0
Myra 2 345 678 (ca)
"Älven" här är väldigt liten, den är inte mer än kanske sju-åtta meter bred. Ingen Three Gorges här inte. Temperaturen uppe vid dammen var 3-4 grader lägre än nere på siten (alltså 8-10 grader lägre än inne i berget). Solen sken och vi klättrade runt bland armeringsjärnen i det som ska bli dammbyggnad. Dammen blir "inte mer" än 1 000 000 m3, det är tydligen lite. Jag har ingen aning om sånt jag. Inte än i alla fall. Vi tog fina bilder både på bygget (vem tycker sånt är fint annat än en ABB-ingenjör?) och på naturen. På Kihansi Falls som kommer att bli en skugga av sig självt när kraftverket är färdigt :-(
Ner alla de 17 km igen för möte med NCP. Där konstaterade vi att nya PLC-linjer inte är del av kontraktet och att vi inte kommer att leverera detta. Han vill dessutom ha en jämförelse mellan att stoppa in hela Iringa och Kidatu i Microscadan, mot att stoppa in dem i den gamla Becos:en.
Det blir lite jobbigt att fixa till en snygg jämförelse, men det ska väl gå. Vi får ordna det när vi kommer hem. En värre sak är att det antyddes att man blivit lovade en översikt över hela nätet i Tanzania på det nya datorsystemet! Det kan kosta pengar, vilket han naturligtvis inte har några.
Lunch på Impregilos kantin. Segt kött, men god sås med potatis i. Jag träffade Mr Mbawala där och han sa att förmiddagsmötet inte var över än, utan att han nog kunde träffa oss vid halv tre. På en lördag!
Så vi diskuterade fram och tillbaka mellan oss, och också med Bengt på hans kontor medan vi väntade. Halv tre blev det faktiskt möte och vi gick igenom tillsammans vad vi vill göra och varför och de två olika förslagen som ligger nu.
Klockan fyra var vi färdiga, och även rätt slut. Vi åkte tillbaka till Bengt och pratade lite till, och klockan fem åkte vi med våra respektive värdar till klubben där man ska ta den obligatoriska efter-jobbet-på-lördagen-ölen. Sen hem och duscha, jag och Leif bjöd in Bosse och Kurt till kvällsmat bestående av soppa och smörgås och sen åkte vi till Mlimba, 25 km ut i bushen. Det finns ingen elektricitet i hela byn, så där var det SVART. Vi gick till den lokala baren och träffade en massa flickor som herrarna kände sen förut. Jag var övertygad om att en av dem, som förövrigt också heter Maria, stötte på mig, så till slut var jag tvungen att fråga Kurt, men han sa att det inte alls var så. Här ute i skogen har de knappt sett vita människor, och ännu mindre kvinnor, så hon var helt stunnad över hur vacer jag var och ack och ve och kunde jag låta ta en bild på henne och mig och skicka till henne? Hon tog på mitt hår och mina armar och var helt uppslukad. Hrm. Det kändes skumt. (Jag hade i alla fall alla pengar kvar efteråt, det kunde ju varit ett ficktjuvsknep också. Fast å andra sidan såg hon så oskyldig ut så.)
Efter nån timme där i beckmörkret var det någon som tog fram ett stearinljus och satte på bordet, och jag har aldrig blivit så bländad av nånting. Att ett levande ljus kan vara så ljust!
Sen skulle vi tillbaka till kampen, och då var hela bilen full med folk från byn. Tjejer förstås, bland annat min "maskot" Maria. Hon hade norsk pojkvän på siten.
Mitt i busken stannade vi för att kissa och jag tänkte sätta mig bakom en container som stod där. Då, plötsligt, från ingenstans, dök det upp nån typ av vakt, så jag fick lov att gå bakom en annan container. Sen när man hållit sig sådär länge så tar det ju lite tid, och folket i bilen började undra om jag blivit tagen av lejon eller nåt.
På klubben var det fest och NCP och allihopa var så glada att vi var där och alla var kompisar. Det var attans trevligt, men till slut tröttnade jag på det blaskiga ölet som man blev proppmätt av, så då ville jag åka hem. Och när jag väl fått Bengt till att gå med på att han skulle skjutsa hem oss så fastnade Bosse i klorna på NCP och höll aldrig på att komma loss. Han (NCP) var tydligen bekymrad över samarbetsklimatet mellan honom och Bengt på site.
Trots allt var jag hemma vid ett-tiden, och då kan man verkligen säga att vi hunnit mycket. De afrikanska tyger jag ville köpa innan jag kom hit, men inte hittat nåt ställe som säljer, det skulle Kurt fixa åt mig med en tjej från Tanesco. Jag får nog påminna honom om det, innan han kommer hem 15 maj.
9 Maj 1999, Söndag
Planet skulle lyfta från Kihansi klockan nio. Jag vaknade redan halv sju, så jag läste min bok som jag släpat till Afrika utan att knappt öppna den. Frukosten bestod av två hårdbrödmackor med räkost och ett glas juice. Så är det när man bor hos en ungkarl som aldrig äter frukost. Han syntes för övrigt inte till på hela morgonen.
Ganska precis klockan nio kom vi till flygplatsen, som består av 100 m2 betongplatta och en landningsbana. Planet stod där så snällt, men varken pilot eller övriga passagerare syntes till.
Vi fick vänta en kvart på piloten och ytterligare en kvart på resten av passagerarna. Lugn flygning till Dar-es-Salaam genom regnmolnen. Regntiden är definitivt inte över.
Klockan elva var vi tillbaka i Dar, och ingen bil hämtade oss. Fast en anställd på flygplatsen skjutsade oss (resident taxi?). Han blåste oss naturligtvis. Det ska kosta ungefär 7000 pengar att åka den där biten, men vi fick betala 10000. Han gav mig i alla fall ett kvitto.
Undrar hur stor posten "blåskontot" blir i reseräkningen?
Lunchbuffé i Thai-restaurangen. Vi fick lov att byta bord, för det svärmade av gräshoppor runt det bord vi valt först. Inomhus! Man vill ju inte riskera att äta levande föda. Jag måste säga att jag föredrar död mat.
Efter ett par timmars vila skulle vi gå ut på stan en sväng, men då kom Mika precis tillbaka från en utflykt, så då blev det business meeting istället. På en söndag. Han ska nämligen åka upp till Arusha klockan fem imorgon bitti, så vi skulle inte hunnit träffas annars.
Vi sågs igen till middag, och bäst som vi satt där så fick jag syn på Nutti, vår igångkörare, som satt vid ett annat bord, så jag bjöd honom att sätta sig med oss. Han hade kommit ner i morse och hade en fin influensa med sig. Han hade sovit hela dagen.
Det märktes efter middagen, för då var han hur pigg som helst. Mika lämnade in vid nio, han skulle ju upp tidigt, men vi andra gick till Hard Rock CAfé. Jag har aldrig varit på Hard Rock nånstans i hela världen, men det här var det värsta jag har varit med om! Usel service och helt ljust där inne med lysrör i taket. Hela golvet fullt med biljardbord. T-shirtarna kostade 9000 pengar!!! Det får man fyra T-shirtar för ute på stan. Det hade ju varit kul att ha, men inte till det priset. Vi gick fort därifrån. Stället var dessutom fullt av mygg! De första mygg jag sett på den här resan. Verkar onödigt att skaffa sig malaria på Hard Rock Café i Dar-es-Salaam när man varit i bushen och klarat sig. (Tror jag, jag vet inte hur lång inkubationstid det är.)
På vägen tillbaka till hotellet dök det upp en kille i brun uniform och "pangare". Jag har sett dem förut, de verkar vara nåt slags militärpoliser eller så. Han ställde en massa konstiga frågor om var vi kom ifrån och vad vi gjorde här, samtidigt som hans kompisar slöt upp bakom ryggen på honom. Minst sagt otrevligt. Men ingenting hände, kanske berodde det på att Nutti svarade New Africa Hotel på frågan om occupation. "Oh, you're residents of Tanzania. Good night to you Sirs. And to you Madam."
Antagligen är man avgjort suspekt när man knatar omkring på gatorna i Dar klockan elva på kvällen. Lika proppmätt i magen av blaskig öl som i lördags (nej, man blir inte onykter av det, det är som folköl), så gick jag och lade mig.
Djur, reviderat:
Gräshoppa 5
Mygga 10
10 Maj 1999, Måndag
För första gången sen vi kom hit har jag sovit någorlunda bra. Jag skyller på malaria-tabletterna. Jag vaknar klockan två och kan inte somna om. Sen samma sak igen klockan fyra. Och klockan sex. Fast i natt vaknade jag inte förrän halv tre. Och bara en gång till innan halv åtta.
Nutti fick inget arbetstillstånd när han kom genom tullen, och nu har han sju dagar på sig att fixa det. Vi åkte till ABB-kontoret för att få Arif att fixa det år honom, och för att jag skulle leverera brev till Arif från Bengt.
Klockan elva skulle Nuttis tåg gå. Han kommer att vara framme i Mlimba klockan tolv i natt. Tretton timmar på afrikanskt tåg. Hur kul kan det vara på en skala från 1-10? Jag frågar mig bara hur man kan veta att man kommit till rätt ställe där i becksvarta mörkret. Tänk om det är förseningar och man kliver av i fel by. Utan elektricitet eller telefoner. Fy för den lede! Och i Mlimba står skjutsen och undrar varför man inte var med tåget!
Vid tiotiden fick jag tag på Mr Mbawala, Manager of Projects på Tanesco. Vi bestämde att vi skulle träffas på kvällen och äta middag. Jag skulle bli presenterad för hans fru. Det är säkert fint värre. Dessutom skulle han ringa om Mr Saidi, dvs hans överordnade kom ut från mötet han var på, så jag skulle kunna "pay a courtesy visit". Vid tre ringde han igen. Då hade Mr Saidi kommit ut från mötet och låtit meddela att Mbawalas närvaro krävdes vid en begravning. Saidis företrädare, dvs Mbawalas förre chef hade dött av och begravningen skulle hållas klockan fyra samma dag utanför stan. Och ingen vet hur lång tid en begravning tar i Tanzania. Inte ens tanzanierna själva. Så det blev ingen middag. I alla fall ingen bjudmiddag.
Sista shoppingturen företogs på eftermiddagen. Jag köpte batik. En blågrön skjorta till Gunnar med fickor nedtill och broderier på fickorna och runt halsringningen. Ylva fick en klänning i lila och gult och Erik en shortsdress i brunt och vitt.
Vi åt sista middagen på Sawasdee restaurang på hotellet. Jag beställde krabba i chili. Det var rätt gott, men räkor är godare.
De sista 1500 shillingen (hejdlösa 18 kr) spelade jag upp på enarmad bandit.
Jag gick och lade mig tidigt.
11 Maj 1999, Tisdag
Jag vaknade klockan fyra och mådde jättedåligt. Förb... krabba!! Jag skulle ätit räkor istället! Jag mådde illa och hade ont i magen och fick tillbringa morgonen på toaletten. H..vete! Här har man klarat sig i över en vecka, och så kommer det sista dagen, när man ska åka hem!
Som tur var blev det lite bättre, men illa mådde jag ändå.
Arif hade ordnat skjuts till flygplatsen och där satt vi och häckade. Jag tvingade i mig en Fanta och fick hemska magsmärtor. Men den stannade kvar i alla fall.
Flyget skulle gå 9.05 från Dar och gick 9.05. Vi taxade ut tio minuter före avgångstid, och sen sa piloten "take off in one minute". Och det blev det.
Likadant när vi mellanlandat i Nairobi, precis i tid. När lunchen serverades kunde jag i alla fall äta, men magknipet kom tillbaka varje halvtimme, men mindre intensivt för varje gång. Sakta men säkert blev jag bättre. Jag drack till och med Coca-Cola som medicin. Det är unikt, vet alla som känner mig. Magen var dock kass hela flygresan, men kontrollerbar. Klockan sex landade vi i Zürich.
Jag köpte Campari, Bristol Cream, två flaskor schweiziskt rödvin (sånt som Gunnar hade med sig från Schweiz när han var där) och 1200 g Toblerone. Sen ville jag åka hem på EN gång, men ack, klockan var bara sju, och planerad avgång var 20.15. Som naturligtvis blev försenad. Som tur var inte lika mycket som på vägen ner, men dock ca en halvtimme. Bra mosig började man bli, sjuk och trött. Och inte ens hade de god mat på flyget. Usch! Odefinierad gegga med urvattnade grönsaker och nåt som nog skulle vara pommes frites.
Klockan elva var vi äntligen på Arlanda. Som tur var gick det smärtfritt med bagage och tull och att hitta en taxi som ville köra oss till Västerås.
Klockan ett ramlade jag in hemma, och skulle bara kika in på mina sovande små liv. Då vaknade Ylva! Och ville förstås inte somna om. Så vi fick lov att läsa "Annorlunda Emma och Per" tillsammans för att hon skulle kunna sova. Både Erik och Gunnar sov som små grisar, men Ylva har alltid varit lika lättväckt som sin moder.
Sen snabb dusch, och så skulle jag SOOOOVA, men tji fick jag, för jag mådde fortfarande dåligt och fick halsbränna och frossa. Fast jag vet att det är för tidigt att få malaria. Det är nio dagars inkubationstid. Vid fyra somnade jag äntligen. Det blir inget jobba av imorgon. Jag tar tidig Kristi Himmelfärd.
