När jag blev större var jag inte heller särskilt stor. "KAN SJÄLV" var mitt vanligaste uttryck enligt vissa föräldrar. Vissa äkta makar påstår att det är det än idag...
Titta! En gullig lillasyster fick jag den 22 april 1971. Eva. Fast enligt mor var jag inte särskilt glad åt att behöva dela mamma och pappa med någon annan. "Hon ser ut som en apa!" var storasysters föga systerliga uttalande.
Men i sanningens namn skall sägas att det gick över. Attans bra har det varit (och är) att ha en lillasyster. Jag hade alltid någon att leka med. Och blev jag på dåligt humör kunde jag ju alltid nypa till henne. Då lät hon illa ska ni veta!! "Hon ramlade" sa då storasyster föga systerligt till mor.
Kan själv är ganska bra. Särskilt om man ska ro. I den här familjen gäller inte mor ror, utan Mia ror.
Det här var på Svärdsklova utanför Nyköping (eller var det Norrköping, det vet man inte så noga när man är fyra år), 1972.
På Svärdsklova bodde man i stuga på pålar. Stugorna luktade tjära. Solen sken alltid och det var alltid varmt. Middag fick man i stora matsalen. Sen fick barnen gå ut till lektanterna (de var antagligen 16 år), så mammorna och papporna skule få äta ifred.
Eva misstyckte och skrek i högan sky, så mor och far fick stänga fönstret för att slippa höra. Eller hur det nu var, det minns jag inte heller. Att hon skrek kommer jag dock ihåg.
Jag kan bara inte undanhålla er "Timoteibilden". Den är storstilat nationalromantisk och visar hur det verkligen var förr i tiden, 1974. Näpna små blonda flickor i den oförstörda naturen. Bara varmt och naturligtvis inga mygg.
Det är jag till höger, Eva till vänster och vår kusin Sara i mitten.
Så småningom börjar livets allvar, och de små liven skall sättas i skola. Det hände mig och min kompis Anna-Karin i augusti 1975.
Mitt första minne från skolan: Vi kom dit glada och spända, det var ju spännande gubevars! Och så ropades hela klassen upp och jag var inte med på listan! Fröken frågade om någon inte blivit uppropad, och vilken ångest att räcka upp handen och pipa "jag".
"Jaha, vad heter den här lilla pojken då?"
Det var första, men definitivt inte sista gången någon tog mig för pojke. Sista gången var jag femton och hörde någon säga "Den där killen ser ut som en tjej". Sånt är livet för en flaggstång.
19e juni 1978 fick jag en lillebror också. Anders. Det skiljer 10 år på oss i ålder, så jag har inga bäbisbilder på honom. Men så här såg han ut 21 år senare.